Anna Fogelberg: Drakgården
Bogaloffen
Det börjar med elände, och fortsätter med mer elände. Dom föräldralösa barnen Tilia Emilia och Viljam har rymt från en elak mjölnare och dennes familj som behandlade dom illa. Nu hoppas barnen ta sej till ett bättre liv i dom vita bergen i fjärran. Dom erbjuds skjuts av en, tror dom, hjälpsam man. När dom släpps av vid en drakgård förstår dom att dom blivit lurade. Där utnyttjas barnen, både Tilia Emilia och Viljam och andra, som slavar i arbetet på gården, misshandlas och får knappt någon mat. Drakarna hålls inspärrade och missköts. Barnens tillvaro präglas av apati, misstro och bestraffningar.
Som sagt. Mycket elände. Man vill ju bara att barnen ska ha det bra, men dom utsätts för det ena lidandet efter det andra. Och trots förekomsten av drakar, som inte får ett större utrymme förrän senare i boken, saknas sagoskimret från såväl klassiska sagor som dom sedvanliga fantasybokserierna. Man undrar hur länge eländet ska fortsätta – om det ska bli bättre. Och det blir det faktiskt. Tilia Emilias berättelser om dom vita bergen tänder ett hopp hos barnen, och Tilia Emilia och Viljam får nya vänner på gården.
Väntar man sej ett traditionellt fantasyäventyr blir det inte mycket av det, men det är bara till bokens fördel. Om fantasy ibland beskylls för att vara eskapistisk så stämmer det inte på denna bok. I Drakgården skildras såväl grymhet som medmänsklighet på ett uppriktigt sätt. Det är gripande och välskrivet.
[...] Ja, som hörs är det inte världens mest originella intrig. Men det gör inget. Precis som med Drakgården är boken lättläst med ett bra, naturligt flyt i både historieförtäljandet och språket; det [...]