Mattias Ronge: Andlös
Ordfront förlag

Leni vet vad som orsakar Sjukdomen. Men ingen tror på henne. Hon har fått sparken från sitt jobb och börjar känna sej smått bitter. När en grannkvinna dör i sjukdomen får Leni se sej ta hand om dennas sjuåriga dotter, Selma, och när en manlig bekant hamnar i trubbel med polisen hakar han på tjejerna på den resa mot sjukdomsforskningscentrat i Lund som Leni bestämt att hon (nu dom) ska göra.

Grårealistiska nära framtiden-historier är en vanlig undergenre inom svensk sf, och Andlös är ett typexempel på denna typ av berättelse. Visserligen innehåller boken en del spänningselement, men till största delen är detta menat som en realistisk skildring av vår värld där, dock, en mystisk sjukdom brutit ut. Sjukdomen, som främst drabbar storstadsbor, gör att man förlorar andningsreflexen och därför aktivt måste tänka på att ta varje enskilt andetag för att inte falla ihop och dö. Tillgången till dom maskiner man behöver för att överleva nattsömnen är begränsad och resandet har begränsats i syfte att förhindra sjukdomens spridning.

Om realismen innefattar miljö och karaktärer så sträcker den sej inte ända fram till själva sjukdomen, som snarare stoppats in som handlingskatalysator och tankeexperiment à la blindheten i Blindheten eller barnlösheten i Children of Men. Man kan läsa den mer som en metaforisk grej, om att inte ta sej tid att andas, ta det lugnt, leva i nuet.

Mattias Ronge tredje roman är grå och tung och Leni är en rätt negativ och ältande huvudperson, men det som rör Selma och hennes lidanden berör, och skildringen av den rädsla och destruktiva gruppmentalitet som blommar upp är utomordentlig.