Tinder

Kim W Andersson: Alena

 No Responses »
Apr 032012
 

Kim W Andersson: Alena
Kolik förlag

Alena har efter en personlig katastrof där hennes bästa vän dog bytt skola. Nu har hon fått plats på ett fint internat men känner att hon inte passar in och hon har svårt att få vänner. De populära tjejerna ser ner på henne och dessutom har hon börjat få killproblem. Det måste ske en förändring och genom att klippa och färga sitt hår så försöker Alena starta om på nytt. Som trygghet och stöd så har hon ju alltid Josefin där, tjejen som aldrig tar nå skit och som är Alenas enda vän. Det är bara det att det var Josefin som dog förra året. Det är början på en blodig berättelse där dröm, mardröm och verklighet flyter samman.

Jag gillar Kims teckningsstil, den är stilig och andas lite 50-60-tal vilket gör att den sticker ut på ett positivt sätt. Serien är medryckande och även om jag såg vissa saker komma i förväg så förtar det ändå inte spänningen från historien. Kim låter berättelsen ta sin tid och stressar inte fram den. Här får den trots det ganska korta formatet, på just över hundra sidor, det utrymme den behöver för att utvecklas mot det oundvikliga crescendot.

Visst anar man Kims inspiration från olika japanska förlagor men jag tycker att här har man ändå gjort det till nåt eget och fått det att passa i vår svenska miljö. Möjligtvis kan en del karaktärer kännas något endimensionella och lite ytliga men det är egentligen inget som stör utan det hjälper i stället till att föra vidare berättelsen på ett naturligt sätt, och om vi ska vara ärliga så är det nog inte så ovanligt att tonåringar kan vara precis så här ytliga.

Alena är en snygg och ganska blodig seriebok som hänger kvar efter du ha läst den och då man hinner igenom serien på en timme så tycker jag att fans av genren absolut ska ge den en chans.

Sweaty Beards

 No Responses »
Feb 192012
 

Sweaty Beards
Regi: Joakim Jardeby

Osvald är en misslyckad viking. Han kan inte slåss och är långt från att bli en bärsärk. Ändå fungerar hans liv ganska bra, tills den dag då hans föräldrar mördas av en blodtörstig finne med kniv. Här får vi följa Osvalds berättelse och resa för att för en gångs skull i livet utkräva hämnd.

I grund och botten är Sweaty Beards en romantisk komedi som både i utförande och stil påminner om tv-serien Hem till Midgård. Man försöker nu och då framhäva filmen lite som en tv-dokumentär där man byter perspektiv från en modern historieberättelse till vikingatid i en och samma scen. Men man misslyckas oftast. Själv är jag inte säker om man gör det bara för för att tjäna humoristiska poänger eller om man helt enkelt bara missat vad som är bra smak. Skådespeleriet består av överdrivna uttryck och svengelska för svengelskans skull. Man spelar över bara för att och försöker vinna billiga komedipoänger som sällan hittar hem. Men trots det så kan jag ändå hitta ljuspunkter som bland andra Tobias Lundqvist som visserligen spelar över i huvudrollen men ändå lyckas göra den ganska charmig, och några få andra roller som Marika Lagercrantz som i alla fall är okej.

Några skämt här och där är faktiskt lyckade men de försvinner snabbt i det faktum att filmen inte alls tagit sig själv på allvar utan allt för ofta faller tillbaka till en väldigt barnslig humor. Egentligen förstår jag idén med att göra en lättsam komedi som skämtar på svengelska. Det här har också sin plats och skulle kunna bli riktigt bra men det hade krävt att humorn fungerar och är mer pricksäker.

Marianne

 No Responses »
Dec 182011
 

Marianne
Regi: Filip Tegstedt

Marianne kretsar kring läraren Krister som nyligen förlorat sin fru via en tragisk bilolycka. Han försöker nu hålla ihop sin familj så gott han kan men sömnbristen och det faktum att han plågas av nattmaror gör att han får svårare och svårare att skilja på vad som är verkligt och ej.

Denna film har en av de mest löftesrika affischerna på år och dar för svensk skräckfilm, bilden osar gammal hederlig skräckfilm med vackert foto och stämningsfyllda miljöer. Frågan är om den också levererar det. Jag måste nog tyvärr svara nej, men den är ändå en okej film fast inte riktigt vad jag förväntade mig. Visserligen lyckas man få till stämningen ganska bra i vissa scener men dessvärre känns filmen väldigt svenskt familjedrama och jag hade gärna önskat man hade vågat bryta lite mer från den normen.

I överlag var det godkända men inte helt övertygande rollprestationer. Några var riktigt bra, som Thomas Hedengran i huvudrollen som den bryske men välmenande familjefadern, men andra kändes tyvärr mer amatörmässiga. Dialogen var från och till riktigt bra och man lyckas ibland få den oväntat lustig vilket är helt klart till filmens fördel och samtidigt ger en brytning mot de scener då man försöker skrämmas. Man har även valt att använda sig av en lätt skakig kamerateknik med de fördelar och nackdelar det har. Fotot är i allmänhet helt okej utan att direkt göra något väsen av sig. Något jag gillar är hur man hoppar mellan scenerna och nästan helt uteslutit transportsträckorna mellan dem vilket gör att bytena mellan verklighet och dröm smyger sig på tittaren och på så sätt skapar en lätt surrealistisk känsla som tillsammans med effektiva men återhållsamma ljudeffekter hjälper till att bygga upp stämningen. Som första film för regissören Filip Tegstedt var det här inte alls dåligt men jag hoppas han vågar ta ut svängarna lite mer till nästa film.

Anders Blixt: Spiran och staven

 1 Response »
Dec 032011
 

Anders Blixt: Spiran och staven
Rävspel / Neptunus Data

Vi befinner oss i Gondica, en fantasyvärld som till skillnad mot de flesta andra världar i genren starkt inspirerats av renässansen istället för medeltiden. Stadsstaten Viketun är dömt under den belägring som råder och som ett sista desperat motstånd för att undvika att furstefamiljen helt utplånas så är det upp till Räven, en ung ädling och brorsbarn till fursten, att fly. På så sätt hoppas man att kampen kan fortsätta en annan dag med hjälp av Rävens arvsrätt till furstendömet. Tillsammans med en ung mystiker flyr de staden med en luftballong och de finner sig snart på en farofylld resa för att vinna tillbaka furstendömet.

Även om bokens fantasyvärld starkt skiljer sig tidsmässigt från de flesta andra fantasyvärldar så har den ändå en del bekanta knutpunkter som till exempel de olika folkslagen, här representerade av bland andra minotaurer, kentaurer och fauner. Vidare så märker man tydligt av att världen vilar på ett tidigare rollspel då allt från små detaljer till hur världen och dess samhällen är uppbyggda är så mycket mer utarbetade än vad man är van vid. Upplevelsen av Gondica slutar inte för läsaren med det som Räven upplever och ser utan man anar hela den komplexa värld som finns runt våra huvudpersoner och att den roterar vidare oberoende den berättelse vi får vara med om.

Trots att detta är en styrka för boken är det nog också tyvärr dess största svaghet. Någonstans mellan de olika språken, uttalsreglerna, alla kulturer som bara nämns i förbifarten och alla främmande ord så är det lätt att se att vissa läsare kommer tycka att det hela har blivit för svåröverskådligt. Man stöter hela tiden på främmande saker som man vill slå upp och på så sätt är det lätt att tappa rytmen i läsandet.

Jag uppskattade ändå den komplexa värld man presenterades för och tyckte det var en spännande berättelse som trots att den inte är ens 300 sidor lång hinner med väldigt mycket utan att kännas framstressad i tempot. Det som många fantasyförfattare kräver en hel serie med böcker att åstadkomma klarar Anders här att berätta via bara en bok. Lovande start och ser gärna att det kommer fler böcker om denna fascinerande värld.

Björn B Jakobsson: Vid vägs ände

 No Responses »
Aug 292011
 

Björn B Jakobsson: Vid vägs ände
Damm förlag

Tillvaron mellan Ivona och hennes 15-åriga styvdotter Polly har under de senaste åren blivit mer och mer ohållbar. Det hela startade när Pollys far, tillika Ivonas make, dog i en bilkrasch för ett par år sedan. En bilkrasch som Ivona är säker på att Polly anser att Ivona bär ansvaret för. Efter det har Polly alltmer isolerat sig från sin styvmor. Första tecknet var att hon slutade kalla henne mamma och på senare tid har både blodröda ärr på underarmarna dykt upp samt typiska tecken på självsvält, dessutom har hon börjat lyssna på dödsmetall.

För att ta tag i problemen så bestämmer sig Ivona att de ska åka bort några dagar till en ödslig stuga i Norrlands inland, där inte ens mobilerna har täckning. På så sätt vill hon skapa en situation där de båda tvingas tala ut med varandra och förhoppningsvis i slutändan ge dem en möjlighet till nystart. Men resan blir inte riktigt som de tänkt sig. Efter ett plötsligt snöoväder då även bilen ger upp så finner de sig totalt isolerade från omvärlden förutom deras enda grannar, ett suspekt far och son-par. Samtidigt får de veta att ett bestialiskt mord har skett och att mördarna kan vara i närheten.

Vid vägs ände påminner väldigt mycket i uppbyggnaden om de flesta filmer och allt från stil och berättarteknik till handling skulle kunna behållas nästan intakt om någon i framtiden skulle vilja göra film av boken. På så sätt upplevs boken väldigt rak, lättläst och tyvärr ganska enkel. Handlingen är tydligt utstakad och personporträtten känns lite väl endimensionella, det är en hårfin linje mellan att förstärka persondrag för berättelsens skull och att göra rena karikatyrer. Jag tycker att Jakobsson oftast håller sig på rätt sida men i vissa lägen trampar han över gränsen. Byborna blir för burdusa och bonniga och mamman känns nog så gnällig. Samtidigt kan just huvudkaraktärerna kännas alltför godtrogna och lättledda vilket gör att man till slut börjat tycka att en del händelser blir för svåra att köpa.

Till det positiva är att under bokens andra halva byggs spänningen upp allt intensivare och den blir även bitvis förvånansvärt våldsam. Jag tycker mig ana lite mer än en smula terrorfilm över handlingen och det skulle inte förvåna mig om Jakobsson sett ett par stycken i sitt liv och låtit sig inspireras. Det gör att jag tycker att boken är en frisk fläkt i den svenska litteraturen och jag låter mig tack vare det charmas trots bokens brister. Om man likt mig vet att man är svag för den här typen av skräck och kan se förbi svaga karaktärer och viss brist på logik så tycker jag man ska ge boken en chans. Det är inget mästerverk men bokens andra hälft ger riktigt bra spänning för stunden.

Claes Reimerthi: Myrddin

 No Responses »
Jul 312011
 

Claes Reimerthi: Myrddin
Ekholm & Tegebjer

Året är 1940 och andra världskriget håller på för fullt, Hitlers trupper hotar att anfalla England när som helst och det råder en tryckt stämning i landet. Mitt i allt detta får vi följa Arthur, en pojke i tolvårsåldern som evakueras av sin mamma från ett riskabelt London till sin morbror på landet.

Han hamnar i byn Ravenscar där hans morbror är vaktmästare på en sommarstängd internatskola i vilken endast lärarna och några få av husfolket är kvar. Ganska snart dras läsaren med i Arthurs upptäckter när han utforskar trakten och man får bland annat veta att här finns ett mystiskt och spöklikt torn där enligt legenden trollkarlen Merlin är begravd. Samtidigt så visar det sig att en mördare går lös och det verkar finnas ett samband mellan morden och legenderna kring kung Arthur. Mitt i allt detta hamnar Arthur och hans nya vän Ben och snart visar det sig att Englands öde ligger i deras händer.

Detta är en bra ungdomsfantasybok som jag verkligen hade älskat om jag läst den när jag var yngre. Nu känns den kanske lite enkel men är fortfarande medryckande och jag gillar mytologin man vävt in här samt de små detaljerna som gör att ett krigsberett England känns levande. Exempelvis att Arthur hela tiden springer omkring med sin gasmaskväska, alla hemvärnsmän han möter och hur England förbereder sig för en eventuell invasion genom att plocka bort alla vägskyltar för att försvåra för tyskarna. Är även svag för hur man här även flörtat lite med den gotiska romanformen och dess typiska teman, här i form av det spökliknande internatet och dess hemligheter.

Bokens titel kommer från det keltiska namnet på Merlin och just Arthurlegenden löper som en röd tråd genom hela boken och får sällskap med en mängd olika myter och engelsk folktro. Detta gör att man kan dra vissa likheter till Susan Coopers bokserie The Dark is Rising även om jag inte tycker denna når riktigt upp till de bästa böckerna i den serien, men för de yngre läsarna tror jag det är en toppenbok med en god dos stämning samt både gastar och spökhundar.

Ola Skogäng: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal

 No Responses »
Jul 152011
 

Ola Skogäng: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal
Ekholm & Tegebjer

I dödsskuggans dal är mitt första möte med Theo och jag har alltså inte läst de två första serieböckerna. Det gör att man kastas direkt in i handlingen då Ola Skogäng valt att inte ge någon tillbakablick alls utan lämnar upp till läsaren att fångas i berättelsen och själv söka upp de tidigare böckerna för att få en bakgrundshistoria.

Theo, en gång en människa, är nu via en förbannelse en cirka två meter lång brunbjörn som driver sin suspekta ockultinriktade butik i Gamla stan. Boken börjar med att man får veta att Theos gamla vän Max, kriminalare inom specialroteln för oförklariga fenomen, blivit besatt av en demon. Via en mängd småberättelser och tillbakablickar så får man följa Theos kamp att försöka rädda sin vän.

Som jag förstår är denna volym tänkt lite som en samlingsvolym av tidigare publicerade småberättelser ihopknytna av en ny ramberättelse. Detta är I dödsskuggans dals svaghet, delberättelserna är intressanta i sig och hade man läst dem en och en via Nemi hade man uppskattat dem mer, men här gör upplägget att man upplever att huvudberättelsen blir upphackad och man tappar flytet i historien. Detta gör att jag misstänker att boken nog uppskattas mer av redan frälsta än som en ingångsbok till nya läsare. Vidare saknar jag en kort introduktion till berättelsen innan boken börjar, i och för sig är det inte så vanligt i serieböcker men då det här var första boken i serien jag läste har jag fått kolla upp i efterhand vem alla var i boken och varför Theo är en björn.

Boken är dock väldigt stämningsfullt tecknad och man har lyckats fånga vad karaktärerna uttrycker på ett bra sätt trots en ändå ganska enkel men behaglig teckningsstil. Jag gillar framförallt den lite mörkare stilen man håller utan att för den skull dra den till överdrift, och att man blandat ner minst en matsked Lovecraft, folktro och typisk ockultism är väldigt charmigt och en intressant mix som lovar mer fascinerande berättelser. Så jag lämnas ändå nyfiken med att veta mer om Theo och hans värld.