Björn B Jakobsson: Vid vägs ände
Damm förlag
Tillvaron mellan Ivona och hennes 15-åriga styvdotter Polly har under de senaste åren blivit mer och mer ohållbar. Det hela startade när Pollys far, tillika Ivonas make, dog i en bilkrasch för ett par år sedan. En bilkrasch som Ivona är säker på att Polly anser att Ivona bär ansvaret för. Efter det har Polly alltmer isolerat sig från sin styvmor. Första tecknet var att hon slutade kalla henne mamma och på senare tid har både blodröda ärr på underarmarna dykt upp samt typiska tecken på självsvält, dessutom har hon börjat lyssna på dödsmetall.
För att ta tag i problemen så bestämmer sig Ivona att de ska åka bort några dagar till en ödslig stuga i Norrlands inland, där inte ens mobilerna har täckning. På så sätt vill hon skapa en situation där de båda tvingas tala ut med varandra och förhoppningsvis i slutändan ge dem en möjlighet till nystart. Men resan blir inte riktigt som de tänkt sig. Efter ett plötsligt snöoväder då även bilen ger upp så finner de sig totalt isolerade från omvärlden förutom deras enda grannar, ett suspekt far och son-par. Samtidigt får de veta att ett bestialiskt mord har skett och att mördarna kan vara i närheten.
Vid vägs ände påminner väldigt mycket i uppbyggnaden om de flesta filmer och allt från stil och berättarteknik till handling skulle kunna behållas nästan intakt om någon i framtiden skulle vilja göra film av boken. På så sätt upplevs boken väldigt rak, lättläst och tyvärr ganska enkel. Handlingen är tydligt utstakad och personporträtten känns lite väl endimensionella, det är en hårfin linje mellan att förstärka persondrag för berättelsens skull och att göra rena karikatyrer. Jag tycker att Jakobsson oftast håller sig på rätt sida men i vissa lägen trampar han över gränsen. Byborna blir för burdusa och bonniga och mamman känns nog så gnällig. Samtidigt kan just huvudkaraktärerna kännas alltför godtrogna och lättledda vilket gör att man till slut börjat tycka att en del händelser blir för svåra att köpa.
Till det positiva är att under bokens andra halva byggs spänningen upp allt intensivare och den blir även bitvis förvånansvärt våldsam. Jag tycker mig ana lite mer än en smula terrorfilm över handlingen och det skulle inte förvåna mig om Jakobsson sett ett par stycken i sitt liv och låtit sig inspireras. Det gör att jag tycker att boken är en frisk fläkt i den svenska litteraturen och jag låter mig tack vare det charmas trots bokens brister. Om man likt mig vet att man är svag för den här typen av skräck och kan se förbi svaga karaktärer och viss brist på logik så tycker jag man ska ge boken en chans. Det är inget mästerverk men bokens andra hälft ger riktigt bra spänning för stunden.