Postpartum är en kommande dansk film som beskrivs med följande ord: ”Postpartum is a feature length tale of having children – and all the bodily horrors that come with it. It’s a psychological, slightly surreal and very gory horror-film, that plays on the idea of children as parasites and explores themes not normally seen in Danish cinema. Think Cronenberg’s The Brood mixed with Von Trier’s Antichrist and you’re getting close.” Filmen kommer att spelas in under hösten och ha premiär under 2014. Regissör är Michael Panduro.
Rätt läskig teaser på Vimeo, filmens facebooksida, stöd projektet på Indiegogo.

Idag meddelades också att Frans G Bengtssons vikingaepos Röde Orm ska bli film. Filmen produceras av Zentropa och Nordisk Film och någon regissör eller skådespelare är ej ännu bestämda. ”Många har försökt – vi kommer att göra det!” säjer producerande Peter Aalbæk Jensen om att göra en film ”den actionfyllda vikingatiden”.

Anna Blixt: Rämnfödd
Undrentide förlag

Världen är delad i den ljusa världen och den mörka världen vilka utkämpar ett krig mot varandra. Flickan Taia föds i den ljusa världen och växer upp hos en älskad familj men blir varse att hon är oäkta barn och rämnfödd, till hälften född i ljuset på sin pappas sida och till hälften mörkret på sin mammas sida. Vilken sida ska hon kämpa för i kriget och vart hör hon hemma? Vad är ondska och vad är godhet när båda präglas av död och förstörelse?

Rämnfödd är en fristående uppföljare till Fredens pris. Anna Blixt är en mycket skicklig skribent – Rämnfödd är till en början riktigt välskriven och man dras snabbt med i ett engagemang för Taia. Handlingen är genomtänkt, likaså alla karaktärer. Historien känns spännande och engagerande. Tyvärr blir det lite rörigt mot slutet och historien stannar liksom av i Taias upprepande kamp både i världen och inom henne själv. Men detta är en klart läsvärd och mycket välskriven fantasyroman.

Maths Claesson: Uttagningen
Bonnier Carlsen

Linux är en schysst kille som bor i ett framtida Stockholm. Pappan är för det mesta borta, så han får klara sej själv, precis som hans kompis, Elvira. Linux drömmer om att kunna åka till rymden, så när en uttagning ska ske i stan för att utse några ungdomar till rymdambassadörer och få resa till en rymdstation, tar han så klart chansen. Men konkurrensen är hård för Linux och dom andra ambassadörsaspiranterna, vilka får genomgå olika tester på Gröna Lund där deras fysiska och samarbetsmässiga förmågor utvärderas.

Maths Claessons debutroman är en omsorgsfullt berättad sådan. Det (inte alltför avlägsna) framtida samhället känns genomarbetat och beskrivs – ovanligt nog i svensk sf – förhållandevis positivt, exempelvis har klimatförändringar lett till att det visserligen blivit betydligt varmare, men några effekter av detta annat än att folk dricker cola hela tiden nämns inte. Den positiva framtidssynen går igen i hur rymdledarna utser ambassadörer, där dom genomskådar dom ambitiösa översittartyperna och hellre väljer reko folk. Är det något man kan hålla emot boken är det att tempot är något sävligt och att det inte blir särskilt spännande då utgången är rätt så given. Detta uppvägs dock av omsorgsfullheten i berättandet och karaktärerna.

Hans Olsson: Stenväktarnas arv
Zakuli förlag

Stenväktarnas arv är Hans Olssons tredje och avslutande del i trilogin Elementstenarna. Tar är hämndlysten och söker de som tog hans kärlek Tife ifrån honom. Hans mörka magiska krafter tar överhanden och hotar att förstöra honom inifrån. Fienderna borgaler och misraler finns överallt. Strider, svek och hot finns överallt. Garland närmar sig sitt mål att sänka världen i ett mörker – så är allt för sent?

Hans Olssons sista och avslutande del av Elementstenarna är stilistiskt välskriven och hans skrivande känns kompetent och väl förankrat i fantasygenren. Men denna sista del är lite för blodig för min smak och huvudkaraktärerna och parallellhistorierna är så många att jag tappar tråden ofta.  Jag gillar att historien få en liten annan karaktär en de tidigare delarna och att denna avslutande del inte blev som jag förväntat mig med sitt oförutsägbara slut.

Vinn biljetter till Scary Movie 5 som har biopremiär 14 juni! För att vinna: skriv vilken film du skulle vilja se parodierad och motivera kort varför du vill vinna. E-posta svaret till adressen nedan senast 22 maj, och glöm inte att bifoga din adress. Tre vinnare får två biljetter vardera. Läs mer om filmen eller se trailern på Noble Entertainments Scary Movie-sida.

Det är dags för den femte delen i Scary Movie-serien och denna gången är det Paranormal Activity, Mama, Sinister, The Evil Dead, Inception och Black Swan som parodieras. I rollerna ser vi bland andra Ashley Tisdale, Charlie Sheen, Lindsay Lohan, Snoop Dogg, Heather Locklear och Mike Tyson.

Scary Movie 5 handlar om det lyckligt gifta paret Dan och Jody som börjar märka att bisarra saker händer efter att de tagit hem Dans brorsbarn som levt ensamma i skogen i tre år. Konstiga saker börjar snart även ske på Jodys jobb som balettdansös och Dans karriär som apforskare, de börjar misstänka att de är hemsökta av en demon. Tillsammans med några experter på demoner och flertalet kameror måste de snabbt lista ut hur de ska bli av med demonerna innan det är för sent.

KJ Larsson: Xlos Delden
Wela förlag

Xlo har ett meningslöst jobb som han avskyr. Han lever ensam, har inga vänner. Allt är grått och jäkligt. Han längtar tillbaka till sin tidigare, bekymmersfria tillvaro, tillsammans med själsfränden Xmo, i Delden. Han drömmer om att återfinna Xmo, tillsammans med henne få medvetandet överfört till en fisk och åter leva bekymmersfritt. Och så en dag får Xmo nog. Han bestämmer sej för att finna Xmo, vilket först leder honom iväg från den gråa staden och sedan på en jakt efter Nut, den person som drev igenom att alla i Delden skulle leva i människokroppar.

KJ Larssons detbutroman Xlos Delden är en udda sådan. KG Johansson jämför i baksidans citat honom med Douglas Adams, Robert Rankin och Terry Pratchett, vilket visserligen är förståeligt men kanske att gå väl långt – KJ når med Xlos Delden inte riktigt upp till dessa författare vad gäller jämnhet och infallsrikedom. Men en intressant bok är det, full av torr humor och underfundig existentiell misärskildring. Vem kan inte gilla meningar som: ”Ännu en dag av hunger och ensamhet. Ännu en dag att tillbringa på en arbetsplats jag hatar, suckar Xlo tyst för sig själv. Den enda skillnaden med den här dagen är väl att den antagligen kommer att bli ännu värre än vanligt.” I grunden av berättelsen finns en välbehövlig påminnelse om hur onaturlig mycket av den samhällskonstruktion vi är inlemmade i är.

Kluvet psyke
Regi: Fredrik Doohan Pehrman, Peter Almén

George bor själv i ett hus och är väldigt intresserad av zombier. Hans syster, Alice, kommer för att hälsa på. Medan dom käbblar sker en olycka på ett kärnkraftverk i närheten. När George hör ljud från utanför huset på natten är han övertygad om att det är zombier i farten.

Medan svensk genrefilm i långfilmsformat fortfarande har det svårt lever och frodas kortfilmen. Kluvet psyke är en rätt så ambitiös psykologisk skräckfilm, fint fotad och tekniskt väl genomförd, och med en tydlig och intressant idé som bas. Bör absolut kollas upp av zombiefans.

Filmens Facebooksida.

Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas
Mörkersdottir förlag

Detta inlägg är skrivet av Eva Holmquist som vanligtvis bokbloggar på Tröst för ett knytt.

Jag recenserade Halvblod (första delen i serien) i augusti förra året och var stormförtjust i den, se recensionen här. Jag är inte lika förtjust i den här delen även om Sofies styrkor kommer till sin rätt här med. Du kommer verkligen in i huvudpersonens känslovärld och alla sinnen finns med så du förflyttas in i handlingen. I slutet kunde jag heller inte lägga ifrån mig boken…

Det som jag är mindre förtjust i är att det tar en ganska lång tid innan jag verkligen grips av berättelsen. Det var först i kapitel 20 som jag slukades och det kändes sent. Jag blir också mindre och mindre förtjust i Aveline som en stor del av boken är väldigt passiv. Hon drabbas av händelser, men hon startar väldigt lite själv. Jag föredrar mer aktiva huvudpersoner som gnäller mindre.

Det är ändå en bra bok. Sofie har byggt upp en genomtänkt värld som känns ny och fräsch. Hon lyckas verkligen med att gestalta och förmedla känslor. Där finns också karaktärer som jag blir väldigt förtjust i, som till exempel Domino och Hera. Sista halvan av boken är också väldigt spännande och jag blir extremt otålig att få läsa nästa bok i serien.

Sammanfattningsvis är det en bra bok och en bra serie.  Har du inte läst Halvblod och/eller Vingar av glas så borde du göra det så snart som möjligt. Det är de värda. Sen hoppas jag att Sofie snart kommer med nästa bok så jag får veta hur det går…

Mattias Ronge: Andlös
Ordfront förlag

Leni vet vad som orsakar Sjukdomen. Men ingen tror på henne. Hon har fått sparken från sitt jobb och börjar känna sej smått bitter. När en grannkvinna dör i sjukdomen får Leni se sej ta hand om dennas sjuåriga dotter, Selma, och när en manlig bekant hamnar i trubbel med polisen hakar han på tjejerna på den resa mot sjukdomsforskningscentrat i Lund som Leni bestämt att hon (nu dom) ska göra.

Grårealistiska nära framtiden-historier är en vanlig undergenre inom svensk sf, och Andlös är ett typexempel på denna typ av berättelse. Visserligen innehåller boken en del spänningselement, men till största delen är detta menat som en realistisk skildring av vår värld där, dock, en mystisk sjukdom brutit ut. Sjukdomen, som främst drabbar storstadsbor, gör att man förlorar andningsreflexen och därför aktivt måste tänka på att ta varje enskilt andetag för att inte falla ihop och dö. Tillgången till dom maskiner man behöver för att överleva nattsömnen är begränsad och resandet har begränsats i syfte att förhindra sjukdomens spridning.

Om realismen innefattar miljö och karaktärer så sträcker den sej inte ända fram till själva sjukdomen, som snarare stoppats in som handlingskatalysator och tankeexperiment à la blindheten i Blindheten eller barnlösheten i Children of Men. Man kan läsa den mer som en metaforisk grej, om att inte ta sej tid att andas, ta det lugnt, leva i nuet.

Mattias Ronge tredje roman är grå och tung och Leni är en rätt negativ och ältande huvudperson, men det som rör Selma och hennes lidanden berör, och skildringen av den rädsla och destruktiva gruppmentalitet som blommar upp är utomordentlig.