Fem frågor: Carl-Magnus Åsard

Carl-Magnus Åsard har skrivit romanerna, tillika dystopierna, Tredje Testamentet och fortsättningen Tusen solars rike.

Vad arbetar du med just nu?
– Jag har just avslutat arbetet med en scenpjäs som heter Utan titel, en liten absurditet, kan man säga. Jag har därefter fyra böcker till som jag känner mig skyldig att skriva, bland annat en fortsättning på Tredje Testamentet – Tusen solars rike. Min avsikt var ett tag att avsluta historien där, men det finns de som stilla undrat hur ”det gick sen”. Det finns så klart alltid en historia till att berätta. Och epilogen i Tusen solars rike kan naturligtvis ses som ouvertyren till en tredje bok, som skulle fullborda trilogin. Men dessförinnan har jag en annan bok som vill bli till, övriga får alltså ställa sig i kö och vänta på sin tur. Sånt är läget, i stort. Vad är det då för bok som vill bli till? Det är förstås inget man berättar, då är det kört, som att släppa fågeln ur sin bur, den fågeln fångar du aldrig igen. Men jag kan åtminstone avslöja att den, så långt, har arbetsnamnet ”Mannen från ingenstans”, en titel som förhoppningsvis får nyfikenheten hos en presumtiv läsare att aktiveras. Var ligger ingenstans? Finns ingenstans över huvud taget? Finns jag? Finns du? Det är frågan.

Vilken är din största framgång hittills – vad är du mest nöjd med av det du skrivit?
– Min största ”framgång” hittills, vad gäller uppmärksamhet, är utan tvekan TV-pjäsen Karossen som sändes i SVT. Den upprörde känslor och fick stort utrymme i media när det begav sig. Det blev inte bara ett herrans liv, det blev ett satans liv, med braskande löpsedlar. Upprörda medborgare slängde sig på telefonerna för att ringa klagomuren. Vad gäller uppmärksamhet är det alltså svårslaget, för min del. Men jag är utan tvekan hittills mest nöjd med böckerna Tredje Testamentet – Tusen solars rike. Tredje Testamentet var för övrigt mitt första allvarliga försök att skriva en roman, vilket möjligen bevisar att det aldrig är för sent för den som har en historia att berätta. När sedan Tredje Testamentet belönades med Spektakulärt pris 2010 för bästa sf-roman skriven på svenska var det naturligtvis en extra bonus, som gjorde mig både inspirerad och glad. Det priset ser jag nog som det främsta beviset på uppskattning som jag hittills har fått.

Vad föredrar du – science fiction, fantasy eller skräck? Eller ingetdera?
– Gränserna mellan kategorierna är väl ibland ganska svävande, har jag en känsla av? Science fiction kan vara intressant om den vilar på någorlunda trovärdig grund, är tankeväckande och har väl tecknade karaktärer. Men jag är långt ifrån beläst i genren, det måste jag tyvärr erkänna. Det roar mig mer att skriva än att läsa, om jag säger så.

Vilken är din syn på svensk fantastik?
– Jag är nog inte rätt person att fråga, tyvärr. Jag är alltför lite insatt för att kunna formulera någon intelligent synpunkt i ämnet. Det vore alltså dumt av mig att försöka ge sken av att kunna något jag egentligen inte har tillräcklig insikt i, eller någon åsikt om. Jag passar därför. Jag kan däremot naturligtvis tycka att genren, särskilt i bokform, är alltför lite uppmärksammad och behandlas mycket styvmoderligt på existerande kultursidor. Men det är jag säkert inte ensam om att tycka. Daniel Sjölin, tillsammans med Horace Engdahl och Stig Larsson, diskuterade trots allt sf-litteratur för några veckor sedan i programmet Babel. Man hade förstås hoppats på att de hade avhandlat den svenska sf-litteraturen lite mer närgånget, men den nämndes endast liksom i förbigående. I stället diskuterade man ganska ingående den ryske författaren Dmitrij Gluchovskijs Metro-böcker, vilka jag naturligtvis inte heller har läst. Boken Metro 2033 är, vad jag kan förstå, en av de mest sålda sf-romanerna någonsin i Sverige, så anledning fanns väl att synliggöra den. Men varför inte också lyfta fram goda svenska exempel? Sådana finns ju, helt uppenbart.

Rekommendera en svensk fantastikbok!
– Varför inte Kallocain av Karin Boye? Fantasilöst svar kan tyckas. Den är trots allt tankeväckande och fortfarande aktuell trots sina 71 år på nacken, men kanske lite ålderdomlig i sina formuleringar. Jag tror för övrigt att det var den första bok som jag själv läste i genren. Den är allas vår början, kan man kanske formulera det.