Fem frågor: Cecilia Wennerström

Cecilia Wennerström är musiker, författare och driver Wela förlag.

Vad arbetar du med just nu?
– Jag spelar saxofon i en experimentell jazzgrupp som heter Wennerström Larsson Explicity så det är mera musik än böcker just nu. Som författare har jag placerat mig i ett par novelltävlingar samt gett ut en dubbelnovell ”Det enda jag inte gillar hos zillober” som mp3-bok. Jag är sedan ett par år med i en författarförening som heter Novellmästarna.

Vilken är din största framgång hittills – vad är du mest nöjd med av det du skrivit?
– Mest nöjd är jag över att jag inte gav upp när min första bok ”Sagan om Rand: Landet nära tidens rand” sågades skoningslöst av många kritiker, exempelvis med rubriken ”Fantasy utan fantasi” i Helsingborgs Dagblad och ”Hur tråkig som helst” i Norran. Hårda tag mot en liten okänd debutant. Jag bet ihop och skrev två delar till och fick trilogin framgångsrikt insåld på biblioteken. Ett par år senare fick jag Författarnas fotokopieringsfonds punktstipendium. Nu har trilogin tjänat in över hundratusen kronor totalt som ebok/mp3 och får hela tiden nya läsare. Så jag hittade till slut mina läsare och mitt författande har gått bra ekonomiskt.

Vad föredrar du – science fiction, fantasy eller skräck? Eller ingetdera?
– Jag föredrar science fiction, har jag upptäckt, det visste jag inte när jag startade mitt förlag 2004. Jag är vetenskapligt intresserad och tillhör skeptikerrörelsen. Svärd och trolldom tråkar ut mig, med undantag för Sagan om ringen förstås. Vampyrer och zombier intresserar mig inte, i varje fall inte som huvudaktörer. Urban fantasy kan vara mycket bra om den skrivs av Neil Gaiman.

Vilken är din syn på svensk fantastik?
– Som förläggare får jag många manus. Kvaliteten på dessa har höjts märkbart under de sista åren, positivt nog. Men det är något med svenskt litteraturliv som känns väldigt gammalmodigt: man tycker inte sf är litteratur och är det litteratur så kallar man det inte sf. (Även där gör Spektakulärt verkligen en insats!) Jag tror det var så där i USA på 1950-talet också, men det vände när Star Trek kom på 60-talet, åtminstone
påstår Isaac Asimov det i en essä. Vad jag tycker fattas är en riktigt ämneskunnig forskare, helst fysiker eller astronom, som skriver bra science fiction på svenska. Det har funnits en: Peter Nilson, som både var astronom och fullfjädrad stilist, men han är bortgången.

Rekommendera en svensk fantastikbok!
– Peter Nilson: ”Projekt Nyaga” (”Rymdväktaren” & ”Nyaga” i en volym, Norstedts).

Foto: Tomas Hillerbrant