David Sikter debuterade under januari 2012 med science fiction-romanen Autogenesis.
Vad arbetar du med just nu?
– Just nu är jag lite ”mellan två romaner”. Min debutroman har precis släppts, och den är tänkt som den första i en trilogi. Jag har tvåan och trean relativt ”färdiga” i mitt huvud, men det är ju bara det att de måste skrivas ner också, och som var och en vet som försökt skriva en bok samtidigt som man förvärvsarbetar så är det lite svårt att få tiden att räcka till ibland. Jag vill ju också få veta vad reaktionerna blir på ettan.
Vilken är din största framgång hittills – vad är du mest nöjd med av det du skrivit?
– Än så länge har jag ju inte så mycket att välja på eftersom jag bara kommit ut med en enda bok och det precis nyligen, så jag får säga ”Autogenesis”. Jag räknade efter häromdagen och konstaterade att det är nästan sex år sedan jag började jobba på den (jag kan bli ganska perfektionistisk när jag vänder den sidan till…). Det har hänt mycket med texten på vägen, inklusive en del saker som jag blev riktigt förvånad över. Jag har lärt mig mycket och fått ovärderlig hjälp av alla mina provläsare och inte minst min förläggare, och slutresultatet är jag faktiskt riktigt nöjd med.
Vad föredrar du – science fiction, fantasy eller skräck? Eller ingetdera?
– För min del är svaret enkelt: science fiction. Jag är väldigt intresserad av vetenskap. Fantasy har sin tjusning också, men den skrivs utifrån helt andra premisser. För mig blir det aldrig ”verkligt” på samma sätt som bra science fiction, som håller sig inom ramarna för det vetenskapligt tänkbara. För mig är verkligheten i sej fantastisk nog utan att man behöver blanda in övernaturliga krafter. Som Clarke sa är tillräckligt avancerad teknologi omöjlig att skilja från magi. Men just trovärdigheten, den vetenskapliga trovärdigheten och trovärdigheten hos karaktärerna och samhället, det är den viktigaste faktorn för mig. Utan trovärdighet är en historia bara en historia, måhända en bra sådan. Men lägg till trovärdighet och historien får helt andra dimensioner, man ställer följdfrågor. Kan det hända? Kommer det att hända? Vad skulle det innebära? Det är sådana böcker jag gillar, böcker som 2001. Det var sådan science fiction jag ville skriva.
Vilken är din syn på svensk fantastik?
– Tyvärr är genren alltför marginaliserad av de stora förlagen, men det gäller väl nästan all annan litteratur än deckare i det här landet. Det är riktigt tråkigt. Det är ju de stora förlagen som i mångt och mycket styr vilken typ av böcker som får störst exponering, vilka böcker man hittar i Icas pockethylla och så vidare. Det blir något av ett självspelande piano till slut. Efter succéer som Harry Potter och Twilight kan man ju tycka att det borde finnas ett större intresse för fantastik, men det enda som de stora förlagen satsar på i den vägen är att översätta utländska författare. Det verkar finnas ett attitydproblem, en utbredd uppfattning att det inte går att sälja svenskskriven fantastik. Men det finns ju positiva signaler också, fler och fler blir utgivna, och så har vi SVT:s storsatsning på Äkta människor. Jag är hoppfull om att en attitydförändring kan vara på gång.
Rekommendera en svensk fantastikbok!
– Då säjer jag Googolplex av KG Johansson. Jag gillade känslan i boken, och de filosofiska frågeställningarna som reses i och med multiversumhypotesen. Jag hör nämligen till dem som menar att det finns väldigt starka skäl att tro att det finns någon slags multiversum, en uppfattning också kända fysiker som Stephen Hawking och svenske Max Tegmark anslutit sig till. Det är en ganska omvälvande tanke. Ännu ett exempel på hur förunderlig vår värld är!
Foto: Patrik Zetterström