Fem frågor: Jan-Erik Ullström

Jan-Erik Ullström debuterade i år med den tudelade och egensinniga romanen Vägen till Umbria.

Vad arbetar du med just nu?
– Jag har precis läst en provläsares lyriska hyllning till mitt kriminalmanus. Det har slukat henne. Storyn fått henne att sitta uppe om kvällarna. Jag debuterade visserligen med sci-fi, men vill genresöka lite i mitt inre. Det har varit intressant med lite realism, men det är det vridna och sinnesutmanande som är mitt öde. Gåtorna. Världarna som ännu inte skapats. Fantastiken. Runt knuten väntar ett oerhört spännande och nyskapande barnboksprojekt tillsammans med en annan författare och därefter troligtvis Umbrias uppföljare.

Vilken är din största framgång hittills – vad är du mest nöjd med av det du skrivit?
– ”Vägen till Umbria”. Oavsett hur många böcker mitt liv kommer att skaka fram, så kommer Umbria alltid att vara i mitten av mitt hjärta. Det var det första jag någonsin skrev. 700 sidor utmanande debut. Även om den psykologiska thrillern/kriminalromanen kommer att sparka in dörrarna, så gör den det för att kunna utrymma allt det, som vill ut ur mig och in i det litterära världshav allas läslust skapar. Jag är oändlig. Aldrig sinande. Jag började med en hög ribba och ska nu försöka svinga mig över den om och om igen. Till slut kommer jag att greppa en stjärna och säga adjö.

Vad föredrar du – science fiction, fantasy eller skräck? Eller ingetdera?
– Jag har på 33 år läst 48 böcker. 18 av dem var Robert Jordans ”Sagan om drakens återkomst.” Några King och vissa Koontz. Rowling, Tolkien, Brooks. Men det jag minns bäst och det som formade mig var Lloyd Alexanders Prydainserie. Jag märker det nu. Jag älskar fantasy för dess orealistiska och livsnödvändiga eskapism och science fiction för de oundvikliga drömmar den när.

Vilken är din syn på svensk fantastik?
– Eftersom jag inte läser böcker längre blir det svårt. Jag hävdar till och med att jag kan skapa utan att behöva läsa. Ett provocerande konstaterande. Men detta till trots kan jag ändå vinkla mitt tycke gentemot genre och omlopp av ord. Det växer. Det knakar i fogarna hos den svenska fantastiken. Möjligheterna att ge ut på egen hand växer och fler och fler inser vad det är de faktiskt har inom sig. Saker som behöver komma ut. I skrift. Ett delmål jag har, är att få människor att göra som jag. Gå från tanke till handling till insikt. Belöningen är enorm, oavsett genre. Sverige ruvar på en vilande skatt. Fantastikens.

Rekommendera en svensk fantastikbok!
– Den som ännu inte skapats. Den som vilar under huden och i sinnet på den som läser dessa ord. I. Detta. NU! ;)