Iron Sky

Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola

”1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka.” Finlands dyraste film någonsin. Premisserna är inte dåliga. Men hur bra är Iron Sky egentligen?

Först måste jag bara säja att det är fantastiskt att Iron Sky efter flera års arbete nu äntligen är klar, och att teamet bakom filmen förvaltat både pengar och förtroende från finansiärer väl (filmen är delvis finansierad genom så kallad crowdfunding). Beröm måste också gå till distributören Noble Entertainment och SF Bio som vågat satsa stort på en nordisk science fiction-film (framgångsrika fantastikfilmer som Trolljägaren och Rare Exports gick aldrig upp på bio i Sverige).

Det hela handlar alltså om att nazisterna 1945 flydde till månen. Där har dom byggt upp en bas och förbereder för fullt en invasion av jorden. När två amerikanska astronauter landar på månen och en, och hans Iphone, hamnar hos nazisterna inser dessa att dom behöver åka till jorden för att hämta fler smartphones, detta för att förse deras deras gigantiska stridsrymdskepp, Götterdämmerung, med datorkraft. Den makthungrige Klaus Adler åker tillsammans med jordexperten Renate Richter och den nu albinoserade och ariske astronauten James Washington till jorden. Där hamnar Klaus och Renate snart hos den amerikanska presidenten där dom framgångsrikt arbetar med dennas presidentvalskampanj. Men övriga nazister är på ingång och står redo att invadera jorden. Ska den nu avhoppade nazisten Renate och James kunna stoppa invasionen?

Det var handlingen. Så hur är filmen? Räcker den intressanta premissen hela vägen? Jodå. Däremot kan man fastslå att filmen inte är lika rolig och kvick som regissörens tidigare Star Trek-parodi/hyllning Star Wreck: In the Pirkinning. Det är sällan man skrattar högt, däremot sitter man och småler och myser, både åt befängda och härliga idéer och åt den fantastiska steam-/diesel-/maskinpunkestetiken. Visuellt är det kalas, särskilt månmiljöerna och alla dessa fantastiska maskiner och dräkter är en fröjd att skåda. Bland skådespelarna är det Götz Otto som Klaus som sticker ut i positiv bemärkelse, i övrigt är skådespelarna helt okej och agerar inte så överdrivet som man kunde tro. Det sista gäller också filmen som helhet. Ska man klaga på nåt (förutom ljud i rymden och månens till synes jordlika gravitation) är det kanske att man väntade sej att filmen skulle vara ännu mer skruvad. Men jag tänker inte klaga alltför mycket. Den politiska satiren träffar där den ska, visuellt och tekniskt är allt gott, och filmen är gjord med stort hjärta.