Mattias Lönnebo: Den gråtande madonnan på Monte Pino
Pythia Publishing
Det är en njutning att läsa Mattias Lönnebos Den gråtande madonnan på Monte Pinos första hundra sidor eller så. Med omsorg skildrar författaren Alfonzos tillvaro på ett barnhem någonstans nära Medelhavet, en tillvaro som avbryts den dag hans dittills okände farbror adopterar honom. Farbrorn är inte bara rik utan ter sej välvillig och godhjärtad, och Alfonzo blir snart kompis med Matteo som går i samma klass som honom. Det enda grumlet i lyckobägaren är deras lärare som är en grym jäkel och misshandlar barnen både fysiskt och psykiskt, och att två barn från byn försvunnit spårlöst.
En njutning var det, ja. Efter halva boken tappar historien fart, något, fram tills slutet då mysterierna förklaras efter att Alfonzo utsatts för diverse otäckheter och moraliska prövningar. Ett frågetecken rör epilogen som motsäger det förhållandevis lyckliga slutet – det känns som att författaren ville klämma in en slutknorr, vilken dessvärre skär sej något mot tidigare innehåll.
Den gråtande madonnan på Monte Pino är lika mycket en skräckroman med gotiska drag som en barn- och människoskildring – och båda delarna är lika starka. Man hittar dessutom diverse funderingar kring vetenskap och tro, oskuld och grymhet, rikedom och fattigdom, och det förindustriella samhället kontra industrisamhället.