Melancholia
Regi: Lars von Trier
Justine (Kirsten Dunst) har precis gift sej med sin Michael (Alexander Skarsgård) och bröllopet firas med stor fest på systerns och dennes mans slott. Men Justine är inte lycklig, vilket blir allt tydligare ju längre kvällen går, och distanserar sej från både man och gäster. Det hela slutar i bröllops- och relationsmässig katastrof, även om systern, Claire (Charlotte Gainsbourg), gör sitt bästa för att ta hand om henne. Och mer katastrof ser det ut att bli då planeten Melancholia befinner sej på kollisionskurs med jorden.
Det har hänt någonting med Lars von Trier. Hans filmer har alltid varit spekulativa (till viss del) och egensinniga, men ändå gjorda med någon sorts välvilja och med något att säja. Men med hans senaste filmer är det svårt att upptäcka någon tanke eller mening. Här fortsätter han i alla fall på temat från Direktøren for det hele (2006) och Antichrist (2009) (och Idioterne för den delen); om personer som inte klarar av eller är intresserade av verkligheten och drar sej undan. Och precis som i Antichrist är det en ytterst negativ syn på människan som presenteras, där folk behandlar varandra illa, lider och ljuger. Och sitt eget illa behandlande av karaktärerna tar Lars von Trier så långt det bara går när han denna gång låter hela mänskligheten gå under.
Att Lars von Triers tredje science fiction-film är fantastiskt fint filmad är dess största behållning. Och det är många duktiga skådespelare med i filmen. Men det hade varit ännu bättre med någon sorts relevans och med karaktärer som uppför sej mer verklighetstroget. Det som är mest synd är att regissören ersatt tidigare munterhet och goda intentioner med världsfrånvändhet och vad som är lätt att tolka som illvilja.