
Svenska slut (2002)
Regi: Pontus Wikström
I framtiden sköter Svensk Slutförvaring hanteringen av radioaktivt avfall från hela Europa. I inledningstexten till Svenska slut förklaras torrt att det är effektivare att förvara avfallet på ytan och låta arbetarna bo under jorden istället för tvärtom. Hela norra Sverige är alltså ett öde landskap och dom anställda lever ett knapert liv instängda i berget, riskerandes strålskador och olyckor. Med hopp om penningar, visserligen. Så smart är människan.
Manusförfattaren och regissören Pontus Wikström skapade, inspirerad av A Clockwork Orange, ett eget språk för serien. Ord böjs lite annorlunda men det är inga svårigheter att förstå snacket. I sex halvtimmeslånga avsnitt följer vi ”uranrallare” och övrig personal på anläggningen (serien spelades in i Bodens fästning) där det också pågår experiment i syfte att skapa en hybrid mellan människor och kackerlackor som ska tåla strålningen.
Svenska slut är en riktigt härlig serie. Miljöerna är skitiga, gråa och fula, människorna är skitiga, gråa och fula, tillvaron är miserabel, men här finns trots allt också, trots allt, ett vardagsliv och skojfriskhet. Humorn är torr och absurd på en och samma gång; nästan av Twin Peaks-stil och -kvalitet. Det spårar ur ordentligt ibland som i avsnitt fem med kackerlacksmänniskor på språng och Göran Forsmark sjungande karaoke i sin ensamhet. Avsnitt sex är ett sorgligt och värdigt avslut på serien. Det enda jag tycker är synd är att dom flitigt förekommande kackerlackorna inte alltid behandlas väl.
Bakom absurditeterna finns som märks även en tragisk kärna samt en kommentar om söderlänningarnas syn på ”Norrland”, alternativt dom bestämmandes syn på dom inte bestämmande, som något att utnyttja lite som man vill.