Maj 232011
 

Robert Kirkman och Tony Moore: The Walking Dead – Volym 1 – Tills döden skiljer oss åt
Apart förlag

2003 var det premiär för det första numret av den amerikanska serien The Walking Dead, som nu kommer i svensk översättning tack vare nystartade Apart förlag. Lanseringen av Volym 1 som samlar dom första sex tidningarna är väl tajmad med tanke på att serien nyligen blivit tv-serie.

Det hela handlar om polisen Rick som efter att ha blivit skjuten vaknar upp på ett öde sjukhus. Han gör snart två otäcka upptäcker: att staden kryllar av zombier, och att hans familj är försvunnen. Han lyckas ta sej ut ur staden och, utan att avslöja för mycket, ta sej till sin fru och son.

Robert Kirkman har sagt att han vill göra en zombiehistoria som aldrig tar slut och att han velat fokusera på karaktärer istället för meningslöst våld. Han framhåller i förordet också zombiegenrens utmärkta samhällskommenterande funktion. Att karaktärernas relationer sinsemellan är i fokus stämmer, och detta element sköts ganska bra, men någon civilisations- och människokritik typ George A Romeros Dawn of the Dead är svårare att hitta.

Handlingen hinner komma igång ordentligt under Tills döden skiljer oss åt, men vad gäller att presentera karaktärerna på ett intressant sätt återstår en del. Dom dilemman och konflikter som uppstår är lite väl uppenbara och löses lite väl enkelt. Men, detta känns som en inledning, och att Robert Kirkman har stora planer (och säkert allehanda djävulskap i beredskap) för huvudpersonerna förstår man.

Feb 082011
 

De döda (2003) + De döda 2 – Zombieville (2005)
Regi: Errol Tanriverdi och Anders Carlborg

De döda och uppföljaren De döda 2 – Zombieville är två zombiefilmer i bästa amatörfilmarstil. Handlingen i De döda är föga originell med några unga vuxna som ska bo i ett hus i skogen men råkar reanimera dom döda. Det som ändå gör denna film så underhållande är den underbara karaktären Basse, lika underbart spelad av regissören själv, Anders Carlborg. I slutet står Basse ensam kvar kämpandes mot zombiehorden.

I De döda 2 – Zombieville, som med sina 21 minuter är något längre än ettan, visar det sig att Basse klarade sig. Hans spudlande personlighet är dock ersatt med en dystrare sådan. Han bor själv men har inte vett eller vilja att svara på granntjejens inviter då han inhyst två av sina före detta kompisar, numera blodtörstiga zombier, i ett rum i lägenheten. Självklart rymmer dom och zombieepidemin sprider sej.

Där ettan var en ooriginell och berättarmässigt föga ambitiös historia överraskar tvåan med ett smart manus och en smart vidareutveckling av historien, och ett smart slut (inte helt olikt det i 28 Weeks Later som kom 2007). Bild och ljud är, precis som i ettan, dugligt men inte mer. Budgetbegränsningar gör det också svårt att förmedla att hela stan drabbas av panik och zombier. Som amatörfilmer är De döda-duologin helt okej – mest synd är ändå att Basse underanvänds i uppföljaren.

Dec 232010
 

Rare Exports Inc. (2003) + Rare Exports: The Official Safety Instructions (2005)
Regi: Jalmari Helander

Vad passar bättre än ett knippe julfilmer dagen innan julafton? Rare Exports Inc. är en kortfilm om Finlands exportvara nummer ett: tomtar. Vi får följa hur en vild tomtefar fångas och tämjs för att kunna levereras till kunderna, mild och snäll.

I uppföljaren, Rare Exports: The Official Safety Instructions, får man se vilka katastrofala följder en icke korrekt hantering av tomtefar kan få.

Den första filmen har inte bara en rolig idé utan är också riktigt snyggt genomförd. Uppföljaren är inte lika klockren utan upplevs som något splittrad i jämförelse.

I väntan på att Rare Exports-långfilmen släpps i Sverige kan båda filmerna ses om man klickar här.

Sep 072010
 

Covenant: Bullet (2003)

Sveriges främsta synthgrupp är nog enligt många insatta Covenant. Det är på deras album Northern Light från 2002 som man återfinner Bullet, en av gruppens allra finaste låtar där Eskil Simonssons starka röst kommer till sin rätt. Vad gäller videon är det en människa/maskin-hybridhistoria man har sett förut. Men den är snygg och låten är som sagt bra.

Videon på Youtube.

Jun 302010
 

The Werewolf Cult Chronicles: Chimera (2003)
Regi: Mike A Martinez

En forsknings-/militärbas i Alaska anfalls av någon form av isbjörnsvarulv. Ett gäng soldater far dit. Det visar sig att mystiska varulvsexperiment pågår.

Spännande upplägg till trots är denna sekundär i den första The Werewolf Cult Chronicles-kortfilmen, Chimera; precis som att den utspelar sej år 2019. Det är en monsterfilm rätt och slätt. Det som talar för denna svensk-amerikanska produktion är en ogenerad pang på rödbetan-attityd. Dock lider den av flera brister, tekniska och andra. Sen vet jag inte hur klokt det är att ha militärer som hjältar. Har man vapenanvändande militärmänniskor som slåss mot en isbjörnsvarulv i en film är det knappast militärerna man hejar på.

Länk till filmen finns på dess hemsida.

Maj 172010
 

Masatoshi Usune: Eater 1 (2003, Sverige 2010)
Ordbilder förlag

Aoko Shimizu är en vanlig japansk tjej men också ett andemedium. Hon far runt på nätterna och jagar spöken. En natt får hon se två demoner slåss. Dom visar sej tillhöra en sorts rymdvarelser som använder människokroppar som värdar. En av demonerna är mer mänsklig och hon beslutar sej för att hjälpa honom då dumma demoner och amerikanska militärer vill ha kål på honom.

Eater kallas en skräckmanga men särskilt läskigt är det inte. Pur eskapism finner jag inte särskilt intressant och jag engageras därför inte av denna historia som helt saknar mål och mening. Gillar man Alien-/Giger-inspirerade monster kan man ju titta på bilderna som håller mycket högre klass än den mediokra handlingen.

Apr 072010
 

I vädurens skugga (2003)
Regi: Daniel Lehmussaari

När giallon kom till Gällivare

Då har jag då sett den. Giallon från Norrbotten.

Sveriges första giallo har den kallats, I vädurens skugga, men det beror väl på hur man ser det; Arne Mattsson har ju gjort en del filmer åt det hållet, till exempel.

En seriemördare härjar i Gällivare och lämnar vädurssmycken som visitkort. Offren har det gemensamt att dom alla nyligen fått organ transplanterade. Gällivarepolisen får slita sej från fikat för att försöka ta fast mördaren.

Handlingen följer genremallen hyfsat och bjuder på handskförsedda mördare, polisarbete och plottwistar. Det som är spännande är miljön. Folk pratar svenska och dom som är med i filmen är såna man kunde känna själv, nästan. Det blir exotiskt på något sätt.

Filmen förvaltar sina dryga 40 minuter väl, rent tempomässigt. Det är bra flyt i berättandet och blir aldrig tråkigt. Skådespelarinsatserna varierar från inget vidare till acceptabla. Filmen innehåller också en del komik, både oavsedd och avsedd, och våldseffekter.

I vädurens tecken finns på en fin dvd-utgåva tillsammans med Daniel Lehmussaaris The Grief (recension av den kommer senare).

Feb 142010
 

Kaptein Sabeltann (”Kapten Sabeltand”, 2003)
Regi: Stig Bergqvist

Som jag förstår det är Kapten Sabeltand värsta grejen i vårt västra grannland, ungefär som en norsk variant av Pokémon. Det finns föreställningar med kaptenen, böcker, leksaker, och tecknad film.

Kapten Sabeltand är en ganska typisk fiktiv pirat, med inspiration från Kapten Krok och med drag av Guy Fawkes. Han letar skatter, sjunger sånger, är skurkaktig och håller på, allt medan skeppspojken Pinky kämpar för att bli erkänd som riktig pirat.

Stilen påminner om tecknade Pippi Långstrump. Det är alltså ganska själlöst och pliktskyldigt både visuellt och berättarmässigt, men för barn i rätt ålder räcker en sån här pirathistoria långt ändå. Dock stör jag mej på, även om jag kanske inte borde det, att ett par av dom norska röstskådespelarna har begåvats med grava talfel. Varför gör man så i en tecknad film?