Sep 182012
 

Robert Kirkman: The Walking Dead – Volym 4 – Köttets lustar (engelska 2005, svenska 2012)
Apart förlag

Nej, ärligt talat. Köttets lustar, den fjärde delen i The Walking Dead, är inte den bästa. I föregående delar har Robert Kirkman sakta byggt sitt postapokalypsepos uppåt och fört det framåt, för att här rasera stora delar av bygget. Delvis kanske det kan tillskrivas att handlingen stannat upp när karaktärerna nu hittat en till synes hyfsad tillflyktsplats, ett gammalt fängelse, där dom beslutat att bo. Men mest är det för att hela albumet består av en massa käbbel. Männen håller på och spänner sej och ska slåss, kvinnorna agerar inte överhuvudtaget förutom när dom sviker någon man så att han blir ännu argare. Det hade gått att göra mer än så med dessa karaktärer i denna zombiefyllda och hopplösa värld. Kanske tar det sej igen i kommande delar.

Jun 192012
 

Robert Kirkman: The Walking Dead – Volym 3 – I tryggt förvar (engelska 2005, svenska 2012)
Apart förlag

I den tredje delen av Robert Kirkmans The Walking Dead har Rick och hans gäng med överlevare kommit fram till ett fängelse där dom eventuellt kan ha funnit en fristad från zombierna. Där hittar dom en massa konserverad mat men också några överlevande fångar. Situationen ser för en gångs skull förhållandevis ljus ut. Hotet denna gång kommer inte från zombierna utan främst från dom levande människorna.

I tryggt förvar är den hittills starkaste delen i The Walking Dead där man verkligen känner för och bryr sej om människorna och allt elände som drabbar dom när det hopp dom ändå har tas ifrån dom. Det är hemskare när människor ger sej på människor än när zombier gör det.

Det tar sej!

Jul 042011
 

Börja Crona: Farlig är jorden

Under åren runt 1980 släppte Börje Crona ett antal novellsamlingar vilka följdes av en roman, Värld i fara. Och sedan inget mer. Fram till år 2005, då Farlig är jorden publicerades i science fiction-tidskriften Nova. Boken skrevs direkt efter Värld i fara och fräschades sedan upp lagom till utgivningen.

Det hela kretsar kring en rymdvarelse som kommer till jorden för att förhindra den aggressiva människorasens kommande utbredning i rymden. Kah Roh, som har förmågan att ta människokroppar i besittning och hoppa mellan dessa, kommer snart underfund med att mänsklighetens utveckling inte kan ha skett av sej själv utan att någon icke-jordling måste ha påverkat händelserna i okänt syfte.

Farlig är jorden är både ett lättsamt science fiction-äventyr och en betraktelse över mänskligheten, med tonvikten på det förstnämnda. Man kommer att tänka på Harry Harrisons Stainless Steel Rat-böcker – inte bara har vi en huvudkaraktär som reser runt och byter skepnad i parti och minut utan också ett liknande fartfyllt sf-äventyr med viss allvarlig botten. Betraktandet över människan och mer specifikt människor från olika delar av världen för tankarna till sena Aldous Huxley, precis som Börje Crona en van världsresenär (vad jag förstår).

Det finns mycket att gilla med Farlig är jorden. Boken är tempofylld, rolig, klok och – inte minst – hela tiden underhållande. Intressant är att huvudpersonen som enligt egen utsago arbetar mot människans aggressivitet mycket väl kan tänka sej att utrota större delar av mänskligheten, och att han tillåts klanta till det ibland. Det enda som känns lite tveksamt är detta med dom inkompatibla kvinnliga och manliga själarna – även om det har en viktig funktion som ”plot device” för bokens handling. Börje Crona är i undertecknads mening en av Sveriges främsta sf-författare – man får hoppas att han har fler texter undangömda som kan komma att hitta ut till publiken.

Feb 082011
 

De döda (2003) + De döda 2 – Zombieville (2005)
Regi: Errol Tanriverdi och Anders Carlborg

De döda och uppföljaren De döda 2 – Zombieville är två zombiefilmer i bästa amatörfilmarstil. Handlingen i De döda är föga originell med några unga vuxna som ska bo i ett hus i skogen men råkar reanimera dom döda. Det som ändå gör denna film så underhållande är den underbara karaktären Basse, lika underbart spelad av regissören själv, Anders Carlborg. I slutet står Basse ensam kvar kämpandes mot zombiehorden.

I De döda 2 – Zombieville, som med sina 21 minuter är något längre än ettan, visar det sig att Basse klarade sig. Hans spudlande personlighet är dock ersatt med en dystrare sådan. Han bor själv men har inte vett eller vilja att svara på granntjejens inviter då han inhyst två av sina före detta kompisar, numera blodtörstiga zombier, i ett rum i lägenheten. Självklart rymmer dom och zombieepidemin sprider sej.

Där ettan var en ooriginell och berättarmässigt föga ambitiös historia överraskar tvåan med ett smart manus och en smart vidareutveckling av historien, och ett smart slut (inte helt olikt det i 28 Weeks Later som kom 2007). Bild och ljud är, precis som i ettan, dugligt men inte mer. Budgetbegränsningar gör det också svårt att förmedla att hela stan drabbas av panik och zombier. Som amatörfilmer är De döda-duologin helt okej – mest synd är ändå att Basse underanvänds i uppföljaren.

Jan 042011
 

Mebana (2005)
Regi: Daniel Wallentin

En karl ska ensam ta hand om sin japanske mästares trädgård när denne åker bort. Trots att han blivit varnad vattnar han en ”förbjuden planta”, som växer och blir en kvinnoliknande växt.

Kvarten långa Mebana är en snygg film om längtan efter kärlek, samt brist på omdöme. Regissören Daniel Wallentin har fått till en fin sagokänsla.

Filmen på Youtube.

Dec 232010
 

Rare Exports Inc. (2003) + Rare Exports: The Official Safety Instructions (2005)
Regi: Jalmari Helander

Vad passar bättre än ett knippe julfilmer dagen innan julafton? Rare Exports Inc. är en kortfilm om Finlands exportvara nummer ett: tomtar. Vi får följa hur en vild tomtefar fångas och tämjs för att kunna levereras till kunderna, mild och snäll.

I uppföljaren, Rare Exports: The Official Safety Instructions, får man se vilka katastrofala följder en icke korrekt hantering av tomtefar kan få.

Den första filmen har inte bara en rolig idé utan är också riktigt snyggt genomförd. Uppföljaren är inte lika klockren utan upplevs som något splittrad i jämförelse.

I väntan på att Rare Exports-långfilmen släpps i Sverige kan båda filmerna ses om man klickar här.

Dec 222010
 

Hard Steel episod 1 + 2
Regi: Rotten Soulz

Umefilmarna i Rotten Soulz har inte bara gjort skräckfilm (I död och lust, Så länge jag andas) utan också episodkomedin Hard Steel om hårdrocksbandet med samma namn som titeln. Upplägget känner man igen från till exempel This is Spinal Tap, men här med en stor touch av umekillarnas speciella humor. Det vankas alltså rockbandsparodi och det drivs med wannabes och allehanda klichéer. Dessa två första episoder är ganska roliga – stundtals riktigt roliga – och det märks att man haft kul när man filmat och är stolta över den inte dåliga mängd riktiga rockikoner man fått att medverka.

Jul 162010
 

Die Zombiejäger (2005)
Regi: Jonas Wolcher

Zombies härjar i Göteborg. Istället för att kosta på antizombieserum åt dom drabbade kallar stadens styrande in tre tyska zombiejägare för att undanröja hotet.

Jonas Wolcher och kompani ska ha spenderat 40000 kronor för att få Die Zombiejäger gjord. Bild- och ljudkvalitet och specialeffekter är inte alltid av bästa kvalitet, men filmen upplevs som dyrare än vad den är och har även andra förtjänster. Handlingen är inte den typiska zombiefilmens utan Jonas Wolcher har gått sin egen väg. Han är inte rädd för överdrifter direkt – det vräks på med skottlossningar, blod och nakna bröst. Naket och splatter kan man tycka vad man vill om, men det hymlas i alla inte om vad det är som gäller. Kul också att det finns en zombiemästare, som i gamla tiders zombiefilmer, och ett soundtrack fyllt med synth och hårdrock.

Dom många närbilderna tillsammans med stundtals osammanhängande klippning gör det svårt att hänga med i exakt vem som gör vad. En annan berättarmässig skavank är att dom levande döda aldrig upplevs som något allvarligt hot då den tyska trion är så överlägsen dom (för en zombiefilm) ovanligt lättdödade zombierna. Den känsla av desperation, som man gärna vill åt i en zombiefilm, dyker inte upp.

Brister till trots kan jag uppskatta filmen som en frisk (sjuk?) fläkt i ett till stora delar stagnerat filmsverige. Jonas Wolcher har visat att han är en orädd regissör och att man kan om man vill.