Aniara (2010)
Regi: Lars Rudolfsson
Välkommen till ett spexigare Aniara
Sedan Harry Martinsson författade diktsamlingen Aniara för 54 år sen har den hunnit sättas upp på scen ett flertal gånger och bli ett av få svenska science fiction-verk som accepterats som godkänd läsning även av skygglappsförsedda kritiker och Svenska Akademien-medlemmar. En känd tolkning av verket är operan, med musik av Karl-Birger Blomdahl, som sattes upp första gången 1959 och visades på SVT året därpå. När Stockholms stadsteater nu fyller 50 år firar man det med en helt ny uppsättning av verket.
Det hela börjar med att passagerarna välkomnas ombord på rymdskeppet Aniara. Jorden har blivit strålskadad och obeboelig. Under resan mot Mars sker ett missöde och skeppet hamnar ur kurs, ohjälpligt på väg ut ur solsystemet. Följer gör en resa ut i ensamheten där dom 8000 passagerarna sorgset försöker finna en mening med existensen.
Scenbygget i denna version består av en replika av teaterns publikläktare. ”Världen är en scen, och vi sitter alla i publiken”, människorna på Aniara är en spegling av oss här på jorden; så skulle man kunna tro att det är tänkt. Men, njaä. För regissören Lars Rudolfssons Aniara anno 2010 har ett problem: han har valt spexets väg före allvarets. Det var ett tag sen jag läste boken, men särskilt mycket humor och tokerier minns jag inte. Istället för att vara en mer eller mindre tidlös spegling av, eller kommentar till, vår situation på jorden är denna uppsättning en produkt av tendenser som vuxit sej starkare under senare år där eskapism och partyande blivit självändamål. Eskapismen som människorna på rymdskeppet ägnar sej åt är inte längre en kommentar till samtiden (och en logisk följd av situationen på Aniara) utan i Lars Rudolfssons värld just endast tanklös eskapism som ska roa en icke-tänkande publik.
När man ska tolka Aniara är kanske inte den bästa vägen tokerier som ska göra publiken glad. Jag tror inte Harry Martinsson i första hand ville göra läsaren glad.
Publikfrieriet (där det förutsätts att publiken vill ha enkla kickar) och billiga lösningar kan kanske ge biljettintäkter, men känns inte helt respektfullt gentemot originalverket. Man anar en osäkerhet i hur allvar och karaktärer ska hanteras, något som exempelvis visas i hur skådespelarnas agerande är av helt olika karaktär – om än dom individuella prestationerna överlag är bra. Det finns också en obalans i hur Helen Sjöholms sångnummer, som i sin fullkomlighet sticker ut från resten av materialet, fördelas tids- och handlingsmässigt. När dom komiska dansnumren varvas med olika karaktärers i varierande grad mer allvarliga monologer och sångnummer blir resultatet en pjäs som är fragmenterad och spretig.
Men visst, en om än nedslipad kärna finns kvar, ett visst allvar och en viss respekt respekt gentemot Harrys Martinssons bok. Dels i själva handlingen som leder fram till samma tragiska slut som i boken, dels i Helen Sjöholms karaktär och sånger som är ett av få inslag utan påförda ”humoristiska” element. Kleerups monotona 80-talsdoftande synthrytmer är måhända lite väl enkla men i union med Helen Sjöholms begåvning blir resultatet enastående. Helens fantastiska prestation kan inte prisas nog, och är den stora behållningen med pjäsen.
