Spektakulärt » Calvin Floyd

Champagne Rose is Dead
Regi: Calvin Floyd

Den dystopiska och svart humoristiska spionthrillern Champagne Rose is Dead är Calvin Floyds debutspelfilm – och helt klart hans bästa (han låg även bakom till exempel Terror of Frankenstein). Superspionen Jason framställs inledningsvis som en sorts manlig überfigur som knäpper cheferna på näsan och kan plocka fram vackra flickor var i världen han än befinner sej; men inte ens han kommer till slut undan maskineriet som styr världen. Det är en smått cynisk och mycket egensinnig film som om något kan liknas vid en något (men endast något!) mer sansad och mer samhällskritisk Diabolik (Mario Bava, 1968). Francis Matthews och särskilt Ton Lutz är utmärkta i huvudrollerna i denna svensk-nederländska produktion.

Handlingen väldigt kortfattat: Jason bestämmer sig för att sluta som spion, men hans före detta arbetsgivare kan inte tolerera hans oberoende. Lite som The Prisoner, slår det en.

Terror of Frankenstein (”Victor Frankenstein”, 1977)
Regi: Calvin Floyd

Monstret är det värsta monstret

Den svensk-irländska produktionen Terror of Frankenstein (även känd som Victor Frankenstein) har två saker som talar för sej och gör den svår att motstå för en svensk filmnörd. Ett: Jan Ohlsson, Emil själv, är med i den. Två: Per Oscarsson spelar Frankensteins monster. Vad kan gå fel, liksom?

Av alla filmatiseringar av Mary Shelleys roman har Terror of Frankenstein fått ett rykte som den som är förlagan mest trogen. Det var ett tag sen jag läste boken, men det kan mycket väl stämma. Frånvarande är gotiska slott, bypubar och -pöblar och storslagna laboratorier. Men manin hos Frankenstein, den finns där, och ett monster utan förbarmande.

Huvudrollen som Frankenstein görs av Leon Vitali och Per Oscarsson är som sagt monstret, till utseende påminnande mer om en dammig finsk emorockare än Boris Karloff. Några av svenskarnas repliker på engelska faller kanske inte helt rätt, men i det stora funkar filmen. Både Vitali och Oscarsson är riktigt bra i sina roller.

Hur pass sympatiskt monstret framställs varierar mellan dom olika filmatiseringarna. Här är sympatinivån låg då han redan från början är mordisk och planerande, även om han gärna skyller våldsdåden på att han är så ensam. Frankenstein är en ung student, visserligen besatt av att skapa liv (dock inte med flickvännen som får se sej bortprioriterad) men som mest av en slump lyckas skapa sitt monster, utan att vara beredd på konsekvenserna. Att det är monstret som är det värsta monstret tycker jag är ganska tydligt i denna filmatisering.