Spektakulärt » Daniel Lehmussaari

Svart död
Regi: Daniel Lehmussaari

Två geologiprofessorer, Professorn och Andrea, tar med sej några elever ut till skogen och en gammal gruva där dom hoppas hitta sällsynta mineraler. I gruvan härjar dock ett gäng zombier, tidigare gruvarbetare som råkade ut för en olycka för 30 år sen och på grund av giftigt avfall som dumpats där förvandlats till just zombier. Inte blir det bättre när dom våldsamma miljöaktivisterna/gruvligisterna Hasse och Tage dyker upp för att spränga och blockera ingången till gruvan, samt att gruvchefen vill passa på att undanröja bevisen för dumpningen av det giftiga avfallet.

Jag uppskattar verkligen Daniel Lehmussaari och andra filmare som med begränsade resurser lyckas sätta ihop egna långfilmer, även om resultaten kan vara av skiftande kvalitet. En av Daniels tidiga filmer heter I vädurens skugga och är en gialloinspirerad historia som han ännu inte lyckats toppa. Åtminstone inte fram till nu. För rent tekniskt är Svart död sannolikt Daniels och Cruzical Film & Medias bästa film. Bilden är skarp och zombier och våldseffekter ser helt okej ut – ja, foto, ljud, tempo och klippning duger alla bra. Visst kan man ha synpunkter på det färgreducerande filtret och några digitala effekter som kunde vara bättre, men i stort funkar det.

Det största problemet dyker upp när skådespelarna ska prata – för då blir det tydligt att det inte är några proffs som agerar. Kanske bidrar det till att filmen, trots dom för ändamålet lämpliga gruvgångsmiljöerna, aldrig blir särskilt skrämmande. Humor i filmen finns det också, både avsiktlig (se tredje meningen i första stycket) och oavsiktlig (se första meningen i detta stycke). Så, trots brister vad gäller skådespeleri samt en del logiska luckor känns det som att Daniel och Cruzical är på rätt väg.

House of Orphans (2009)
Regi: Daniel Lehmussaari

Daniel Lehmussaari verkar sänka sina ambitioner för varje ny film han gör. Spökhusfilmen House of Orphans är helt enkelt erbarmligt usel, mer har jag inte att säja. Att spela kobingo och själv agera gräsmatta är jämförbart med att se den här filmen.

För sakens skull måste jag dock tillägga att den sista kvarten, den med väldigt lite dialog, nästan gick att titta på.

Jag hoppas att Daniel Lehmussaari rycker upp sej med sin nästa film, zombierullen Svart död, för bättre än så här kan han, det vet jag.

The Grief (2006) + The Grief 2
Regi: Daniel Lehmussaari

Efter att ha sett I vädurens skugga är Daniel Lehmussaaris uppföljande The Grief ett nedköp. Där I vädurens skugga långt ifrån var något mästerverk innehöll den i alla fall en del intressanta idéer och var underhållande. The Grief däremot är innehålls- och idébefriad, har en ful och mörk digitalvideolook och skådespelarnas agerande och svengelska replikföring är väl inte helt lyckad; svenskan i I vädurens skugga gav den filmen en viss trovärdighet. Hade historien varit något så när intressant istället för det stereotypa ungdomar i enslig stuga-blaha vi bjuds på hade det hela kanske funkat ändå.

Jag beundrar Daniel Lehmussaari och andra så kallade eldsjälar som lyckas göra filmer trots liten budget, men i detta fall är resultatet oengagerat och oengagerande. Därför känns heller inte uppföljaren nödvändig.

Enligt dvd-fodralet ska filmen vara en förlängd version på 73 minuter, men jag hittar bara en 40-minutersversion plus tvåan på 23 minuter. I övrigt är utgåvan fin.

I vädurens skugga (2003)
Regi: Daniel Lehmussaari

När giallon kom till Gällivare

Då har jag då sett den. Giallon från Norrbotten.

Sveriges första giallo har den kallats, I vädurens skugga, men det beror väl på hur man ser det; Arne Mattsson har ju gjort en del filmer åt det hållet, till exempel.

En seriemördare härjar i Gällivare och lämnar vädurssmycken som visitkort. Offren har det gemensamt att dom alla nyligen fått organ transplanterade. Gällivarepolisen får slita sej från fikat för att försöka ta fast mördaren.

Handlingen följer genremallen hyfsat och bjuder på handskförsedda mördare, polisarbete och plottwistar. Det som är spännande är miljön. Folk pratar svenska och dom som är med i filmen är såna man kunde känna själv, nästan. Det blir exotiskt på något sätt.

Filmen förvaltar sina dryga 40 minuter väl, rent tempomässigt. Det är bra flyt i berättandet och blir aldrig tråkigt. Skådespelarinsatserna varierar från inget vidare till acceptabla. Filmen innehåller också en del komik, både oavsedd och avsedd, och våldseffekter.

I vädurens tecken finns på en fin dvd-utgåva tillsammans med Daniel Lehmussaaris The Grief (recension av den kommer senare).