
Love Kölle: Galtmannen
Sigill förlag
Wolfgang är tjock, riktigt tjock. Han äter kilovis med fettdrypande snabbmat varje dag. Han är också ensam, riktigt ensam. Han arbetar med att reparera sexandroider och är kär i en kollega, den till synes perfekta Jenna. Wolfgang inbillar sej att han och den smärta och vackra damen har ett särskilt band mellan sej, men när han tar mod till sej att deklarera sina känslor för henne blir han grymt avspisad. Wolfgang bestämmer sej för att hämnas på Jenna och hela det våldsbesatta samhället.
Handlingen i Love Kölles debutroman Galtmannen utspelar sej i en sorts alternativ nutid som är rätt lik vår, men där våldsfrosseriet i media är än värre, och där allt verkar snäppet mer förfallet och dekadent. Addera sexandroider och man får en blandning mellan filmen God Bless America, den där sexhubotmarknaden i Äkta människor och, inbillar jag mej då jag ej läst boken, Samuel R Delanys Hogg. På ett sätt är Galtmannen precis vad som behövs i den svenska litteraturen, en science fiction-roman som inte skäms för vad den är, utan tvärtom är obarmhärtig i hur långt den är villig att gå. Men det är också en våldsam roman, vars övergreppsskildringar vältrar sej över läsaren likt galtmannen över ett våldtäktsoffer. Wolfgang agerar föga logiskt när han vill öppna folks ögon genom att begå våldsbrott värre än dom vanliga, och kanske är avsikten lika förvirrad när boken enligt förlaget innehåller ”träffsäker civilisationskritik”, men snarare matar elden med bränsle än bidrar till att släcka den.
Inkluderade i boken är också några noveller, fristående från romanen och varandra men också sammankopplade genom vissa detaljer och personer. Dessa noveller erinrar i sina bästa stunder om JG Ballard i sin mondänt avmätta stämning, men är också stundtals rätt groteska. Allt som allt är Galtmannen intressant och läsvärd – så länge man inte är alltför kräsmagad.








