Spektakulärt » fantasy light

PC Jersild: Ypsilon
Albert Bonniers förlag

I Ypsilons inledning sitter PC Jersild hemma i sitt arbetsrum. En ung man knackar på, en man som visar sej vara ingen mindre än Reine Larsson från Jersilds roman Barnens ö. Under åren som går stöter författaren på fler av sina romankaraktärer, bland dom Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn och Roland Rajamäki från Edens bakgård. Författaren är nyfiken på hur det gått för dom efter deras medverkanden i hans romaner. Somliga följer han under en relativt lång tidsperiod innan dom alla drabbas av olika sjukdomar och till slut även döden.

Ypsilon är både en skröna där fiktiva karaktärer tillåts interagera med författaren i ”vår” verklighet, allt torrt, sakligt och realistiskt beskrivet, samtidigt som det också är en självbiografisk roman där läsaren får ta del av, får man anta, författarens autentiska tankar och funderingar. Men mest är det en bok om döden. Jersild låter allehanda mer eller mindre horribla sjukdomar, alla dödspåskyndande, drabba sina karaktärer. Han försöker dock skapa någon sorts fiktionalitetens rättvisa när han, mot slutet av romanen, själv blir sjuk. Frågan om dödshjälpens acceptabilitet är central – vad gäller Jersild framgår det att han är ambivalent.

Har Ypsilon något problem är det i själva romanstrukturen – PC Jersild möter någon av sina karaktärer, denna blir sjuk, upprepa. Den är alltså något repetitiv. Men slutet är trevligt och lyfter boken, även om det gick att ana hur det skulle sluta. I stort är detta en originell, intressant och intelligent bok.

Fredrik Brounéus: The Prince of Soul and the Lighthouse
Steam Press

George Larson är en vanlig artonåring. Han går i skola och är smygkär i tjejkompisen Kaisa. Men, han har konstiga drömmar där hans döda morfar (eller var det farfar? – engelskans termer ställer till det för en glömsk läsare) försöker meddela honom att det är något han måste göra – och att se upp för dom som vill stoppa honom. Och sen dyker en buddhistisk munk från Tibet upp, i den vakna verkligheten, för att hjälpa George med vad det nu är han ska göra. Någonting som har med en fyr att göra. Och med reinkarnationer.

Svenske, numera nyazeeländske, Fredrik Brounéus första engelspråkiga roman är en humoristisk ungdomsbok med vissa fantastiska inslag. Uppenbara jämförelseförfattare är humorister som Douglas Adams och Terry Pratchett, men själv kommer jag främst att tänka på en mildare Robert Rankin. Tempot är inte jättehögt och skämten inte högfrekventa, däremot är det en skön stämning och småmysigt och småkul, ibland riktigt kul. George och hans tankar skildras trovärdigt och författaren mixar fint ihop vardagligheter med vilda äventyr. Boken presenterar också en del buddhistiska idéer i sin äventyrshandling (särskilt intressanta om man läst vad Dalai Lama har att säja om kinesiska myndigheters förehavanden i ämnet). Så, tummen upp. Eller som munken Tenzin skulle ha sagt: ”Awesome, high five”.

And the same review in English:

George Larson is your ordinary 18 year old kid. He goes to school and has a crush on his friend Kaisa. But, he also has strange dreams where his dead grandpa appears telling him that there is something important he must do – and that he’d better watch out for the mysterious people who are trying to stop him. And then a Buddhist monk from Tibet shows up, in real life that is, to help George with whatever it is he must do. Something to do with a lighthouse. And reincarnations.

The first English language book by Swedish writer Fredrik Brounéus, now living in New Zealand, is a humourus young adult novel with some fantastical content. You could compare him to Douglas Adams och Terry Pratchett, but to me a milder version of Robert Rankin springs to mind. The pacing is moderate and the jokes are not overly frequent, but the book has a nice mood and vibe. And it is funny, sometimes really funny. George, and the things he goes through, is handled credibly and the combination of day-to-day life and extraordinary events works just fine. The book also presents some Buddhist ideas that are very interesting. As Tenzin would put it: ”Awesome, high five”.

Sweaty Beards
Regi: Joakim Jardeby

Osvald är en misslyckad viking. Han kan inte slåss och är långt från att bli en bärsärk. Ändå fungerar hans liv ganska bra, tills den dag då hans föräldrar mördas av en blodtörstig finne med kniv. Här får vi följa Osvalds berättelse och resa för att för en gångs skull i livet utkräva hämnd.

I grund och botten är Sweaty Beards en romantisk komedi som både i utförande och stil påminner om tv-serien Hem till Midgård. Man försöker nu och då framhäva filmen lite som en tv-dokumentär där man byter perspektiv från en modern historieberättelse till vikingatid i en och samma scen. Men man misslyckas oftast. Själv är jag inte säker om man gör det bara för för att tjäna humoristiska poänger eller om man helt enkelt bara missat vad som är bra smak. Skådespeleriet består av överdrivna uttryck och svengelska för svengelskans skull. Man spelar över bara för att och försöker vinna billiga komedipoänger som sällan hittar hem. Men trots det så kan jag ändå hitta ljuspunkter som bland andra Tobias Lundqvist som visserligen spelar över i huvudrollen men ändå lyckas göra den ganska charmig, och några få andra roller som Marika Lagercrantz som i alla fall är okej.

Några skämt här och där är faktiskt lyckade men de försvinner snabbt i det faktum att filmen inte alls tagit sig själv på allvar utan allt för ofta faller tillbaka till en väldigt barnslig humor. Egentligen förstår jag idén med att göra en lättsam komedi som skämtar på svengelska. Det här har också sin plats och skulle kunna bli riktigt bra men det hade krävt att humorn fungerar och är mer pricksäker.