CJ Håkansson har författat splatterromanen Fjärilen från Tibet samt flertalet noveller.

Vad arbetar du med just nu?
– Inget alls. På grund av sjukdom fick jag sparken för ett par månader sedan och jag letar efter ett nytt verkstadsjobb så jag kan betala hyran. Att stå med huvudet i en maskin fyrtio timmar i veckan kaske inte främjar min författarkarriär eller ger mycket tid över att skriva, men jag tycker om att jobba med händerna, det betalar räkningarna och jag slipper framför allt ha med kulturarbetare att göra. Efter alla dusterna med Köttets undergång ligger skrivande nere. Jag försöker motivera mig att skriva professionellt igen, men det går rätt trögt. För mitt eget höga nöjes skull skriver jag porr och socialrealism. Arbetaren Zenith publicerar en kulturkönika av mig var åttonde vecka och Eskapix Magazine ger ut mina skräcknoveller. Det är det närmaste jag kommer professionellt författande för tillfället.

Vilken är din största framgång hittills – vad är du mest nöjd med av det du skrivit?
– Mina största framgångar ligger på det personliga planet. Jag har inte mördat någon eller skadat mig själv allvarligt, jag har hittat ett par riktiga vänner och jag har, efter mycket om och men, lärt mig att under kortare perioder stå ut med människor och imitera deras beteende. Det är jag faktiskt rätt stolt över. När det gäller skrivandet, så är jag jävligt kräsen och tycker jag inte att något jag åstadkommit är speciellt bra. Eskapixnovellerna är betydligt bättre än Fjärilen från Tibet, men det bästa jag åstadkommit är socialrealistiska noveller jag skrivit under pseudonym och hittills inte orkat leta upp en förläggare till.

Vad föredrar du – science fiction, fantasy eller skräck? Eller ingetdera?
– Skräck. Problemet är att nästan all fantastik i bokform får min hjärna att spy. Vilket gör att jag föredrar filmer och tecknade serier för att få min dos av exploderande rymdskepp, stympningar och tentakelmonster. Jag läser i snitt sex timmar om dagen, men förutom serier blir det mest socialrealistisk, subversiv misärdramatik med utgångspunkt från arbetarklassen eller samhällets botten. Det är därifrån jag får viljan att uttrycka mig.

Vilken är din syn på svensk fantastik?
– Jag gillar inte fantastik i bokform och förutom ett par gamla gubbar som Fridegård och Fogelström, läser jag knappt något alls av svenska författare. I grund och botten ser jag svensk litteratur som skitnödigt trams – producerat av och för privilegierade medelklassidioter. Vilket är den enda socialgrupp som har råd och tid att skriva, och som på allvar är dumma, inbilska och fantasilösa nog att tro att deras formpressade smörja har relevans för andra. Det finns ett par personer jag regelbundet kollar upp, Malin Rydén, Pål Eggert, Ingo Roos och Stewe Sundin. Det är inte bara för att de är mina polare, eller för att de valt att skriva fantastik, utan för att jag tycker om hur de skriver och kan känna igen mig i den verklighet de förmedlar. Utan att göra någon större affär av det, skriver de ur ett underdogperspektiv och tvekar inte att öppna ådrorna och blotta all den skit man har i sig när man är underprivilegierad. Att skriva svensk fantastik är ett otacksamt jobb. Om gensvaret från läsare och recensenter är något att gå på, så finns det en marknad, men när man väl kommer i kontakt med förlagen så känns det som att man lika gärna, för att spara tid och energi, kunde ha kört manuset genom en dokumentförstörare och gett sig själv en loska i ansiktet. Av en massa olika anledningar tycker jag om att skriva skräck, så jag kommer förmodligen aldrig sluta med det, men det är extremt tröttsamt att behöva stångas med förlagens redaktörer som inte har en susning om skräck eller fantastik och som blir förbryllade och grälsjuka varje gång jag kommer dragandes med min form av skräck istället för en vampyrroman eller King-kopia som är lätt att marknadsföra. Förlagens okunnighet, ängslighet och konservatism är det största hindret från att Sverige ska få en vibrerande fantastikscen som inte endast efterapar sådant som kanske var fräscht för femtio år sedan. Men vi kan såklart inte skylla allt på förlagen. För att det ska blir bra fantastik så måste fantastik skrivas under samma premisser som vanlig litteratur. Fantastikförfattare måste, precis som alla andra författare, ha livserfarenhet och något relevant att säga om sin omgivning. Om fantastik skrivs av skyddade rollspelsnördar för att tillfredsställa andra skyddade rollspelsnördar blir det inte kultur i begreppets utvecklande mening, utan någon sorts kannibalistisk och nekrofil masturbationsorgie. Så länge fantastik består av kärringporr med svärd, kåta men kastrerade bögvampyrer i långrockar, taffliga personporträtt  och oändliga paragrafer om ovidkommande bakgrundsdetaljer så förtjänar den att förlöjligas.

Rekommendera en svensk fantastikbok!
– Jag rekommenderar fantastikmagasinet Eskapix istället. Om det fanns någon som helst rättvisa i världen, skulle Eskapix gå med vinst och och alla som medverkar skulle kunna försörja sig på sitt skrivande.

Foto: C-M Edenborg