Spektakulärt » Jan Guillou

Vargen
Regi: Derek Martinus

Det råder oroligheter i landet efter inbördeskrig och revolter. Upprorsledaren ”Vargen” väntas hem av familjen, som dock nås av beskedet att han utsatts för ett attentat och dött. Det hela mynnar ut i en maktkamp där militärer ställs mot politiker och familjemedlemmar mot varandra.

Vargen är en intressant kuriositet inom svensk (tv-)film. Jan Guillou skrev manuset och Derek Martinus, som varit inblandad i serier som Dr Who och Blakes 7, regisserade av någon anledning denna svenska produktion. Medverkar gör skådespelare som Per Oscarsson och Hans Mosesson.

Det är lite stillastående teater över Vargen, men det hela är också välspelat – och Jan Guillou undviker för en gångs sin sedvanliga übermänniska i huvudrollen.

Vad gäller genrebeteckningar kan det vara vanskligt att (som undertecknad) envisas med att använda sej av dessa. En film som skildrar inbördeskrig i Sverige i modern tid är science fiction, medan en film som skildrar ett inbördeskrig i ett land där sånt förekommit nyligen inte behöver vara det. Vad gäller Vargen får man anta att den utspelar sej i Sverige… Ergo sf. Det är då Jan Guillous andra science fiction-verk, mellan debutromanen Om kriget kommer (1971) och ungdomsboken Gudarnas berg (1990).

Jan Guillou: Gudarnas berg (1990)
Norstedts

Gudarnas berg är Jan Guillous andra science fiction-roman – den första var alternativhistorieromanen och debuten Om kriget kommer som kom 1971. Gudarnas berg är också den andra Guillou-bok jag läst, efter Ondskan.

I Gudarnas berg är huvudpersonen nioåriga Steva som lever på en framtida klimathärjad jordglob. När det första kriget på år och dar ser ut att bryta ut kidnappar hennes farfar henne och några andra barn. Dom åker ut i rymden på ett rymdskepp och efter en två miljoner år lång resa vaknar Steva upp på en ny planet. Något har dock gått fel med uppväckningsprocessen och Steva vaknar ensam upp, med datorn Lara som enda sällskap.

Vad uppfriskande med ett Guillou-rymdäventyr med humanistiska ambitioner och utan machoismer, hinner jag tänka en bit in i boken. Men när Steva börjar manipulera med dom två folkslag som finns på planeten – då blir det otäckt. Dels mördar hon tusentals ”mindre vetande” planetinvånare, dels kommer det aldrig på tal att hon och datorn kanske inte skulle veta bäst – och kanske låta andra bestämma över sej själva. Det känns inte helt fräscht att Jan Guillou låter en nioåring, visserligen guidad av en dator, bli en massmördare. Vilket det är helt okej att vara, tydligen, bara man är det i ett gott syfte. Jag anar att Jan Guillou någonstans ämnade att säja någonting om maktmissbruk och religion med boken, men det enda han lyckas med är att skapa ännu en übermänniskovariant à la Erik Ponti i Ondskan. Jan Guillou är ingen buddhist direkt.

Ett annat problem med boken är att en stor del ägnas åt diskussioner mellan Steva och datorn, istället för att hon faktiskt ger sig ut och är med om saker. Har man åkt till en ny planet borde det ju finnas någonting att skriva om den, istället för att ägna sidorna åt en massa repetitivt babbel om vilka invånare som ska flyttas hit eller dit.