Grattis, KG Johansson, Googolplex har av Spektakulärt utsetts till 2010 års bästa svenska science-roman. Först: vem är KG Johansson, med dina egna ord?
Jag föddes precis lagom för att vara i puberteten när popvågen slog igenom i mitten av 1960-talet. Beatles och andra grupper, framför allt The Who, gjorde outplånliga intryck och som många andra byggde jag elgitarrer i slöjden. Efter ett fåfängt försök med ekonomiskt gymnasium och Socialhögskolan gav jag upp och började studera spansk gitarr. Ungefär samtidigt ramlade jag in i science fiction-fandom och gav ut fanzines tillsammans med min tjej, senare fru. Skrivandet fanns där men jag blev anställd på Musikhögskolan i Piteå när den startade; jag läste Ulf Lundells ”Jack”, som fick mig att läsa Hemingway, som genom ”En fest för livet” fick mig att vilja bo utomlands. Jag studerade elgitarr ett år i Hollywood, återvände via jazzen till rockmusiken igen och gav ut ett med åren stort antal läroböcker i elgitarrspel, improvisation och sådana saker. Hela tiden drömde jag om att skriva skönlitterärt – jag minns att jag diskuterade saken med folk under årtiondenas lopp.

Så småningom blev jag, liksom de flesta andra lärare, trött på att undervisa. Jag doktorerade och blev professor men det var redan för sent: jag hade skrivit några operalibretton, främst ”Macbeth2” för Göteborgsoperan, med musik av Jan Sandström, och gick en kurs i filmmanusskrivande. Arbetet som lärare och forskare kändes tråkigare och tråkigare. Samtidigt läste min dotter hästböcker från Pollux hästbokklubb. Hon och jag pratade om böckerna och någon av oss sa: ”Ska vi försöka själva?” Jag ringde Pollux svenska kontor – Pollux är multinationellt, vid den här tiden gavs böckerna ut i Sverige, Norge, Finland och Tyskland – och blev väldigt vänligt och hjälpsamt bemött. Vilket inte riktigt alltid händer när man ringer till förlag. Min dotter och jag spånade fram en historia, jag skrev ned den och den blev så småningom fem böcker i serien om flickorna på Lennys stall (senare har ett par till kommit ut på e-boksförlaget Pupill). Jag fortsatte på egen hand med böcker för killar, gärna med fantastikinslag, och efter fem år fick jag en utgiven på Wela förlag. Det blev fler där också – den sjätte kommer ut nu i juni.

Och ungefär samtidigt med att Wela gav ut den första boken, ”Glastornen”, kände jag att det var dags. Jag sa upp mig från Musikhögskolan och blev frilans. Min fru muttrade oroligt, men jag skriver ju inte bara smala sf-böcker utan även musikläroböcker, jag skriver film- och TV-manus och operalibretton, och efter det första året sa min fru (jag är ekonomisk idiot; jag sa ju att ekonomiskt gymnasium var meningslöst) lite motvilligt att jag hade tjänat mer än någonsin förr. Det lyste IKEA ur hennes ögon, hon fick som vanligt sin vilja fram, och på den vägen är det. Och än så länge lever jag gott på de olika formerna av skrivande.

Hur ser en dag ut i KG Johanssons liv? Välj dag själv.
Jag stiger upp vid sjutiden med resten av familjen och börjar jobba direkt. Efter en lutheransk uppväxt och en likadan musikutbildning kan jag inte känna mig tillfreds förrän jag har Åstadkommit Någonting – kanske några sidor i en roman eller ett filmmanus, kanske några sidor i en översättning eller en musikbok. Sedan går jag en lång och rask promenad, övertygad om att jag skulle stelna ihop fullständigt om jag inte fick åtminstone någon timmes kroppsrörelse varje dag. Jobbar en stund till på eftermiddagen. Promenaden kan också vara ett slags arbete: problem i nästa historia kan bearbetas eller lösas; eller jag kan, som just nu, recitera T.S. Eliots ”The Waste Land” för mig själv – efter trettio år tänkte jag till slut att jag måste lära mig den utantill. Dikten innehåller drygt 3000 ord och det tog ett par veckor. Men nu vet jag jävla säkert vilken månad som är grymmast, och var Phlebas hamnade. In i märgen vet jag det. Om jag inte repar på kvällen, eller hamnar på puben, eller bägge dom sakerna, ser jag oändliga mängder film och läser så mycket jag hinner. (”I read, much of the night” …)

Du har översatt böcker av några av dom största namnen inom science fiction som Arthur C Clarke och Philip K Dick. Vad har du lärt dig av dessa?
Svårt att säga. Det bör ju ha satt sina spår, men jag kan inte riktigt peka på hur. Clarke tror jag inte riktigt att jag har översatt – det var två böcker i Rama-serien som jag gjorde. Parentetiskt använde min fru och jag bägge våra namn som ett slags pseudonym för översättningar under 80- och 90-talen. Just Rama var det jag som gjorde; jag minns att hon gjorde Greg Bears ”Eon”, bland annat. Det här var lite kul ibland och jag minns med sadistisk förtjusning hur en av mina kompisar hade läst Le Guins ”Skymningslandet”, – ”översatt av KG Johansson och Gunilla Dahlblom” – och förklarade för mig hur han kunde se vilka kapitel jag hade gjort – de var lite mer analytiska, intellektuella och fyrkantiga, medan Gunillas kapitel var mer känsliga och mjuka … Jag sa stillsamt att jag hade översatt hela boken. Och min kamrat hade följande att säga:

”Å.”

Men hur som helst känns Rama II och de senare mer som Gentry Lee än som Clarke; jag kan tänka mig att det spånades idéer, att Lee skrev och att Clarke tyckte till – egentligen samma process som när min dotter och jag skrev hästböcker. Hon är alltså Clarke och jag är Lee. Jag hoppas att hon skriver något på egen hand så småningom; jag har alltid känt Clarke som en mer begåvad författare än Lee. (Även om inte Clarke heller är någon gudabenådad stilist. Men bättre än Lee. Ni vet den där känslan av att vada fram genom en text. Mm hm. Just det. Gentry Lee.)

Philip Dick var lite annorlunda. Jag minns att jag gjorde ”The Three Stigmata Of Palmer Eldritch” ensam, och jag tror också att jag gjorde ”Galactic Pot-Healer” (”Marsiansk mardröm” respektive ”Glimmungs värld” på svenska). Språket var roligare än i Rama och vissa formuleringar och vissa stämningar satte sig nog, det tror jag. Men lärt mig … jag vet inte. Jag har tänkt på att man möjligen lär sig, på ett rätt så undermedvetet plan, formmässiga saker, sådant som kallas pacing på engelska, genom att översätta: hur lång en viss scen bör vara, vilka detaljer som kan nämnas eller uteslutas, etc. Givetvis sätter sig sådant i viss mån även när man bara läser böcker. Men ändå.

Kanske är det så att översättandet bara bekräftar ens fördomar om böcker. Min fru och jag samarbetade om Sturgeons ”More Than Human” och tyckte mycket om den; likaså Pangborns ”Davy.” Jag vet inte vad mer jag kan säga, så med trettio års erfarenhet som lärare berättar jag i stället en anekdot och hoppas att ingen märker något. Det här lärde jag mig nämligen av översättandet: hur mycket man faktiskt kan klara. Det var våren 1993, tror jag, som telefonen ringde en fredag kväll. Jag svarade. Det var en redaktör på Bra Böcker som ringde. Han beklagade att man hade gjort ett misstag och råkat glömma bort en bok. Den måste finnas färdig om nio dagar och kunde jag ta på mig det?

Vid den här tiden hade vi två småbarn – en treåring och en halvåring. Sånt tar sin tid. Jag frågade Gunilla om hon kunde sköta hela hushållet i nio dagar.

”Hur mycket tjänar du?” frågade hon.

Jag vidarebefordrade frågan och fick ett behagligt svar. Bara att köra.

Av en slump råkade jag ha boken hemma, men jag hade inte läst den. Jag satte mig direkt vid datorn och började för första gången översätta en text som jag inte hade läst minst ett varv innan. (Vilket naturligtvis var mycket svårare innan det fanns ordbehandlingsprogram med globala sök- och ersättfunktioner, etc.) Jag jobbade till tolv den kvällen. Sen från nio på morgonen till tolv på natten lördag och söndag, förutom matpauser; det började synas att det var möjligt att hinna. Jag hade mitt jobb på Musikhögskolan. Under måndag, tisdag och onsdag jobbade jag där åtta till halv fem ungefär, kom hem och åt, kastade mig över datorn och skrev tills jag stupade. På torsdagen gav jag mig själv ledigt – jag tog med mig min gode vän Arno Gullberg, Sveriges ledande jazzvibrafonist några årtionden tidigare, numera tyvärr död, och gick på krogen. Ordentligt och länge. Återgick sen till skrivandet och fortsatte i samma tempo under helgen.

Jag blev mer och mer konstig i huvudet. Boken var en skräckhistoria. Den innehöll bland annat en lång och ingående skildring av ett ytterst moget vattenlik; flera av mina vänner, bland annat just Arno, klarade aldrig att ta sig igenom boken. Men jag själv var ju tvungen. Vi hade som sagt en sexmånaders baby hemma. Och i slutet av boken hittar huvudpersonerna sitt sex månader gamla barn – dött, uppsprättat och igensytt för att användas vid diamantsmuggling. Jag kan säga att det tog på. Jag lämnade datorn och irrade runt i huset och försökte komma tillbaka till verkligheten. Det är svårt att beskriva den känsla jag hade i kroppen då – totalt utmattad sedan en vecka, och efter en sådan scen, i det läget. Men jag var ju som sagt tvungen. Jag skrev vidare. Det lärde mig att man kan klara det mesta om man ger sig den på det.

Senare lärde jag mig förresten att det finns gränser för vad man klarar (surprise!) – jag var i Stockholm på en inspelning med en annan god vän; vi brukar dela hotellrum och tömma minibaren till tre – fyra varje morgon; sen upp åtta, frukost, och på’n igen … men efter fem sex sådana dygn reste jag mig upp en morgon och gick, rent fysiskt, in i väggen. Smack. En virusinfektion på balansnerven; jag fick ta det lugnt någon dag, bland annat låg jag bakom ett effektrack i studion och … vilade … när teknikern började klaga på ett lågfrekvent ljud som störde inspelningen. Jag hörde inte klagandet; det var jag som snarkade.

Hur löd frågan? Okej. Just det. Nja, det är svårt att säga vad jag har lärt mig av dom jag har översatt. Säkert har det påverkat men jag vet inte hur.

Vilka författare gillar du mest? Vem har präglat ditt skrivande?
Den var lättare. Jag tog med mig ett block och gick till bokhyllorna. Där fann jag följande:

Skönlitteratur, författare som jag har försökt läsa ”allt” av, allt som går att få tag på:
Margaret Atwood, Anthony Burgess, John Fowles, John Gardner, William Golding, Joseph Heller, Ernest Hemingway, James Joyce, Jerzy Kosinski, Torgny Lindgren, Thomas Mann, Vladimir Nabokov, Thomas Pynchon, Donna Tartt, Boris Vian, Tom Wolfe.

Såna som jag har läst rätt mycket av:
John le Carré, Per-Olof Enquist, John Grisham, Ed McBain, Norman Mailer, Alistair Maclean, Haruki Murakami, Tom Sharpe, Sjöwall/Wahlöö, Jan Wolkers.

SF/fantasy etc, dom jag har läst ”allt” av:
J G Ballard, Jorge Luis Borges, Philip K Dick, William Gibson, Stephen King, George R R Martin, China Mieville, Dan Simmons, Neal Stephenson, ”James Tiptree”, Kurt Vonnegut.

Dom jag har läst mycket av:
Brian Aldiss, Isaac Asimov, Ray Bradbury, Dan Brown, Arthur C Clarke, Philip José Farmer, Robert Heinlein, Ursula K LeGuin, Stanislaw Lem, Frederik Pohl, Robert Silverberg, Peter Straub, Theodore Sturgeon, Jack Vance, J R R Tolkien, John Varley, H G Wells, Robert Charles Wilson, Gene Wolfe.

Och svenskarna: Dénis Lindbohm, Sam Lundwall, Bertil Mårtensson, Peter Nilson. Varav Peter Nilson och Bertil Mårtenson är favoriterna.

Om jag sedan skulle välja några av dessa och inte bara räkna upp namn … Inom allmän skönlitteratur: Thomas Mann, för den otroliga närvaron i hans texter. Har man läst till exempel den ohyggliga scenen där Adrian Leverkühn slutligen går sönder, i slutet av ”Doktor Faustus”, så har man varit där – alla sinnen minns hur det var. Tack vare Thomas Mann har jag upplevt ett sanatorium i Schweiz och Egypten under gammaltestamentlig tid, likaväl som Venedig under en koleraepidemi och Italien i början av fascismen. Mann har allt. Det gläder mig att Torgny Lindgren också gillar honom; läs den fantastiska scenen i Lindgrens ”Minnen” om Thomas Manns blomstermonument och vad som hände med detta.

Thomas Pynchon, bara för det totala vanvettet. Hans romaner är som enorma fresker av Jackson Pollock, eller kanske som Colemans ”Free Jazz” – först bländas man av kaoset, men om man går närmare och närmare framträder mer och mer detaljer. En hel värld finns i Pynchons romaner. (Ja, metaforiskt, förstås.)

Om Pynchon är frijazz så är Boris Vian egentligen bebop, även om han konsekvent hyllar swingen. Samma krokiga vändningar och andlösa frasering. Och på något sätt samma grundinställning till världen och/eller livet. Det är svårt att förklara. Läs ”Dagarnas skum” och lyssna på Parker.

SF: Ballard förstås. Jag var helt besatt av honom under sjuttiotalet. Vi åkte till London, letade i telefonkatalogen och hittade honom, och – är sådant möjligt i dag? – ringde hem till honom; och han bjöd genast in oss till nästa dag. Som råkade vara nyårsdagen. En sympatisk herre. Lite senare översatte jag ”The Atrocity Exhibition” åt Jonas Ellerström, som då (1986) nyss hade startat sitt förlag. Han gav aldrig ut den. Drygt tjugo år senare ringde min telefon – det var Carl-Michael Edenborg, som berättade att manuset hade cirkulerat på småförlag under två decennier, men nu hade han till slut bestämt sig för att ge ut det. Han kunde inte betala så mycket men var jag nöjd med den och den summan? Absolut, sa jag överlyckligt. (Och nu skulle jag bara vilja att någon gav ut Anthony Burgess ”1985”, som jag översatte men som aldrig heller kom ut på svenska. Fast jag skulle vilja tvätta översättningen först.)

Borges: för idéerna. Alldeles för få människor funderar på att Guds allsmäktighet och allvisdom innebar att Gud (och hans aspekt Jesus) måste ha känt till vad Judas Iskariot skulle göra. Annars skulle ju hela planen ha rasat. Vilket innebär att det var Judas som offrade sig, särskilt om man köper tanken på att han hamnade i helvetet för evig tid – där kan vi snacka uppoffring; evigheten är trots allt värre än några timmar på korset. Alltså är det Judas som är frälsaren. (”Three Versions Of Judas” på engelska, i samlingen Artifices.) Eller funderingarna kring språkets oändlighet och multiversum. Vilken snubbe.

Och Philip Dick, förstås. När vi bodde i Hollywood tänkte vi åka och intervjua honom, men precis i den vevan kom dödsbudet. Det är väl inte säkert att den vid det laget ganska trasige Dick hade varit en lika upplyftande bekantskap som Ballard. Men ändå. Dicks författarskap påminner egentligen om Borges, alla dom där funderingarna om vad som är verkligt, vad som är en människa och så vidare. Och så dom där hejdlösa åkningarna i handlingstrådarna – en gång i tiden prenumererade jag på en Akademisk Tidskrift som hette Science Fiction Studies; någonstans har jag kvar numret där det finns ett flödesschema över handlingen i ”The Three Stigmata Of Palmer Eldritch.” Och givetvis går handlingen inte ihop. Man får hålla i hatten, för nu kommer skorstenen. (Ett uttryck som jag har från ”Egen rymddräkt finnes”, Heinlein i Adlerberths översättning, och som tycks följa mig hela livet. Man ska inte glömma dom författarna heller. Carl Henner. Sven Wernström. Carsten Ströms häxa ”Gummigutta”. Pippi Långstrump, som jag tvingade min mamma att läsa högt för mig, varv på varv, när jag var sjuk i femårsåldern; så ofta att mamma till slut sa ”Men läs själv, du kan den ju utantill”. Det visade sig att hon hade rätt.)

Du är en av få författare i Sverige som konsekvent skriver science fiction. Det verkar vara svårt för sf-författare att bli omskrivna av etablerade medier, för att inte nämna att livnära sej på sitt författande. Vilka är dina erfarenheter?
Nåja, jag har ju skrivit hästböckerna och en del annat – men är man kitslig, slår det mig, så nog finns det inslag av fantastik i det mesta. I rock’n’rollskrönan ”Rock and roll”, till exempel, som förhoppningsvis kommer ut i år, på förlaget Reverb – ja visst, huvudpersonen tenderar att flyga ut i universum när han spelar solo och läget är rätt. Och visst finns det spöken i hästböckerna.

Dessutom har jag på gång två böcker på det nya och än så länge lilla förlaget Oddbooks, som är specialiserat på skräck. Den första heter ”Chimärerna”, kommer förhoppningsvis under våren och handlar om ondska i multiversum. (Ja, jag gillar idén om multiversum, som ju ”Googolplex” också bygger på.) Den andra är fullständigt utomförnuftslig och handlar om en kvinna i Bayern under 1930-talet, en kvinna som drabbas av en svampinfektion, som inte går över utan bara blir värre och värre … En alldeles gräslig historia. Jag har sällan haft så roligt som när jag skrev den.

I och med att jag skriver i så många olika sammanhang – nu medan jag svarade på frågorna fick jag ett översättningsjobb, att redigera och slipa till engelska texter för en CD – så lider jag egentligen inte av problem med att livnära mig. Det är klart att det vore roligt med recensioner i DN och så där. (Om recensionerna vore bra.) Men jag kommer från musikbranschen och har levt hela mitt vuxna liv medveten om hur svårt det är att få en skiva recenserad om man inte har ett stort skivbolag bakom sig. Så det är ingen överraskning att det är likadant i litteraturens värld. Dessutom prövar jag hela tiden andra genrer – deckarnoveller, lättlästa ungdomsböcker (se förlagen Hegas och LL-förlaget) och så vidare.

Att Pollux slutade köpa våra hästböcker berodde på att böckerna inte var tillräckligt hästmonomaniska: de innehöll sånt som problem i skolan, etc. Jag är i den otroligt lyckliga situationen att få betalt för visst skrivande, utan att känna att jag horar alltför mycket, och samtidigt hinna ägna rätt mycket tid åt romaner som jag vet kommer att säljas i få ex. Naturligtvis skulle jag kunna pröva att hora mer perverst. Skriva en deckare. Men jag har ingen lust. Som det där berömda citatet som har tillskrivits både författaren William Goldman, Miles Davis och många andra: ”I’m too old and rich for that shit.” Om man nu kan bli för rik … En deckare? … Hmm … Var är gummikläderna?

Inom sf-rörelsen är du framgångsrik och har vunnit priser för dina noveller på e-postlistan Skriva, och nu Spektakulärt pris. Hur viktiga (eller oviktiga) är priser som dessa?
Jag tror och hoppas att dom kan bli viktiga. Framför allt Spektakulärt tycks synas en del i media. När jag vann Skrivas novelltävling för ett par år sedan hade Piteå-Tidningen en liten blänkare om det. Jag var oerhört förvånad: hur i helsike har dom sett Skriva? Nu, flera år senare, slår det mig att Ahrvid Engholm kanske skickade ut någon pressrelease … Men i alla fall, Spektakulärt syns både här och där. Kanske droppen kan urholka stenen. Och man ska inte glömma betydelsen för den skrivande av att bli placerad i tävlingar eller vinna den här typen av priser: det är naturligtvis uppmuntrande. Lite egoboo, som man sa i fandom förr i tiden.

Hur exakt vet du hur den färdiga boken kommer att se ut, när du sätter dej och börjar skriva? Berätta om din skrivandeprocess!
När jag gick den där första filmmanuskursen fick vi förstås lära oss Hollywooddramaturgi: En start med något fängslande, en katalysator en stund in, och en vändpunkt (plotpunkt 1) cirka en fjärdedel in i historien – trettio minuter in i en tvåtimmars film, sidan 50 i en roman på 200 sidor. Vid den första vändpunkten händer något definitivt, huvudpersonen blir indragen i en historia (han/hon kan ha blivit kär, blivit rånad, fått HIV, ha ett skivkontrakt på gång … vad som helst. Nånting). Mitt i berättelsen kommer en ”midpoint”: huvudpersonen inser slutligen att han/hon måste handla och börja ta tag i saker. Konflikter och problem förvärras till plotpunkt 2, efter tre fjärdedelar av tiden, där allt är i totalkris – i en kärlekshistoria är det där huvudpersonen inser att hans/hennes älskade avskyr honom/henne. Detta leder till en klimax, den stora uppgörelsen, där skurken dödas eller de sista missförstånden klaras upp. Och sedan en avtoning. Det här kan ju låta väldigt strikt och fyrkantigt, särskilt när man radar upp det så här snabbt, men titta på film och se hur väl det stämmer. Nästan alltid stämmer det till punkt och pricka. (Och sen kan man förstås jämföra med hur Shakespeare skrev sina sonetter på jambisk pentameter och med ett visst rimschema; och hur jazzmusiker håller sig till ackordföljder i sina improvisationer – är det inte just kampen mot ett schema som kan skapa stor konst? Hur länge är det kul att ha total frihet? Hur länge låg frijazzen högst på topplistorna?)

Hur som helst var det här en oerhörd hjälp för mig. Jag började se saker i filmer och böcker som jag, dum som jag är, aldrig förr hade tänkt på. Jag vande mig vid att tänka på hur den första plotpunkten leder fram till den andra – och vad är skälet till det? skulle hon verkligen handla så? … vad gör han då? … är det trovärdigt? Och sen dess har jag skrivit på det sättet. Det svåraste med att skriva, säger Syd Field, en av de mest envisa förespråkarna för Hollywooddramaturgin, är att veta vad man ska skriva. Och genom att tänka ut historier under långa promenader (och bussresor, och tråkiga filmer, och släktmiddagar …) och så småningom börja skriva ned något, sedan tänka vidare, inse att man har ett skelett som kan delas in i kapitel och sen börja fylla ut kapitlen med skisser till individuella scener – genom att göra så, så vet jag när jag till slut sätter mig för att skriva själva historien en massa saker inte bara om handlingen, utan om människorna i den, deras tidigare liv och deras personligheter. Jag vet vad jag ska skriva. Det är skönt, och det behöver inte bli tråkigt om man håller skisserna på en lagom nivå. När jag skrev ”Googolplex” hade jag till exempel ett helt annat slut planerat än det som till slut kom i boken. Men jag insåg något under skrivandet, inte minst därför att jag själv hamnade mer och mer i att kolla mail: har det hänt nåt? Har det hänt nåt nu då? … Precis som spelare ju får sin kick inte av vinsten utan av ögonblicket precis innan vinst eller förlust, så kände jag kicken inte av att något hade hänt, utan just i läget när det kunde ha hänt eller inte (ögonblicket innan vågfunktionen rasar ihop, skulle man kunna säga). Så naturligtvis var det så boken borde sluta. Och människor kan förändras en hel del, jämfört med de ursprungliga planerna … Men att göra som t ex Stephen King säger att han gör, bara se en scen framför sig och börja skriva utan att ha en aning om vart det ska leda – det har jag aldrig vågat pröva än.

Det är väldigt spännande att börja skriva själva berättelsen. Att improvisera musik jämförs rätt ofta med någon kinesisk konstriktning där man ska rita en teckning med ett enda penndrag, utan att lyfta pennan från papperet en enda gång. Det är en rätt bra liknelse, på så sätt att man i bägge fallen bara har en chans: varje ton (varje krökning i linjen) måste komma på rätt ställe, annars blir slutresultatet inte så bra som det kunde ha blivit … Och även om man naturligtvis kan gå tillbaka och ändra hur mycket som helst i en skriven text så känner jag väldigt starkt att de första tio – tjugo sidorna på något sätt anger tonen, stämningen, tilltalet – och om det blir fel är hela teckningen (hela solot) illa ute. Hittills har jag klarat mig någorlunda, tror jag. Men man vet aldrig. Precis som inför det tjugonde solot på en turné. Man vet aldrig. Och det är förstås en del av spänningen. En del av kicken.

Frukost i skymningen och Googolplex utspelar sej båda (delvis) i Norrbotten. Jag som är från Älvsbyn tyckte det var kul att orten fanns med i Googolplex. Har du någon tanke med denna lokala förankring?
Inte så mycket egentligen. Storforsen är ju otroligt vackert. Annars är det mest det faktum att Luleå och Älvsbyn (och i nästa bok Piteå) inte är särskilt överexploaterade inom science fiction. Samt att det är lättare att skriva om platser man känner till; det är därför Frank Dribble i ”Frukost …” bor och vistas på Kungsholmen: för där ligger studion där jag brukar jobba en eller några veckor per år; jag vet hur gatorna ser ut och luktar och känns. (Och ”Googolplex” är märkbart påverkad av att jag fick förmånen att besöka Hatschupets dödstempel för några år sedan. En av de vackraste byggnader jag någonsin har sett. Och öknen och bergen runt omkring, och obarmhärtig sol. Fantastiskt.)

Jag som läst ett antal av dina berättelser tycker att det är två saker som kännetecknar dom, eller som det balanseras mellan: medmänsklighet och uppgivenhet. Åsikter om det? Vad vill du säja med dina berättelser?
Medmänsklighet hoppas jag verkligen. Jag tänker ofta på en sak som en kollega sa till mig under 90-talet: ”Du måste förstå, KG, att solidaritet inte är ett modeord längre.” Jag tappade hakan fullständigt. Naturligtvis hade jag som alla andra sett egoismen ta över under 80-talet … men att kalla solidaritet för ett modeord … var inte det lite väl spetsat? Varför inte kärlek också, och just medmänsklighet? Kanske är deras tid, solidaritetens och medmänsklighetens och kärlekens, ute nu. Jag har ingen aning om hur det är med den saken. Men jag tror att om det inte finns medmänsklighet är det lika bra att ta ett rep med sig ut i skogen. Vad skulle man då leva för? Om det skulle vara så … då kommer uppgivenheten in. Det är kanske det du känner i mina böcker: att det inte är helt omöjligt att det skulle kunna bli så. Men jag vill inte erkänna att det kanske redan har hänt. Så enligt en annan ”regel” i Hollywooddramaturgin är det kris i böckerna, nästan till sista sidan; men sedan tycker jag själv nog att det reder upp sig. I alla utom ”Frukost …” som jag från början ville skulle sluta fullständigt öppet: jag vet inte vem det är som kontaktar honom i slutet, och jag vet inte om det är bra eller dåligt för honom att detta händer. (Hela den boken är ju en ganska tydlig pastisch på Philip Dick, och jag var lite influerad av hans sätt att kasta I Ching-hexagram när han skrev ”The Man In The High Castle”. Fast jag var för feg för att ta det steget fullt ut; eller snarare, varje tydligt slut i den boken kändes fel.) I ”Googolplex” tror jag att det är Ballards inflytande som spökar. Precis som alla huvudpersonerna i Ballards tidiga katastrofromaner till slut söker sig till katastrofen i stället för att fly från den, så accepterar Jack sitt öde: att stanna kvar precis där han är och jaga efter en dröm. Det må vara en motsvarighet till att en knarkare ger upp och tar en spruta igen, men det kändes inte så. Det kändes rätt. Och så fick han ju vara uppkäftig. Uppkäftighet är kul. Det är kanske det jag vill säga, det där Jimenez-citatet som Bradbury hade som motto för ”Fahrenheit 451” och som jag fortfarande ofta tänker på: Om dom ger dig linjerat papper, så skriv på andra ledden.

Du släpper en ny roman, Feedback, i juni på Wela förlag. Vad kan du berätta om den?
Ett par decennier in i framtiden, ett rockband, ytterst retro, med rötter i Beatles och Stones … jag har varit förbluffad i åratal över att nya generationer (givetvis inte alla ungdomar, men rätt många) upptäcker den tidens musik. Ge det bandet en sångare som är så karismatisk att vakterna efter konserterna får gå och fylla säck efter säck med blöta flicktrosor – sådant lär faktiskt ha hänt under Beatles storhetstid. Lägg till detta en extremt utvecklad informationsteknologi: genom mobil, smycken med internetfunktion, privata kameror, övervakningskameror, satelliter osv är det ett ögonblicks verk att kolla vem du är och vad du har gjort förr; spetsa detta lite så att teknologin också kan kolla dina reaktioner, som pupillernas vidgning, puls och blodtryck etc. Om en obegripligt karismatisk människa, någon som du liksom alla älskar så snart du ser honom, kan få veta allt om hur du reagerar på allt han säger och gör, i vilken grad kan han styra dig då? Klarar du att skriva på andra ledden i det läget? Och så är boken skriven, inte i Ballardsk eller Dicksk anda (eller i Vancesk, som Glastornen-trilogin: den stora överväldigande influensen där är Jack Vance. Sättet att teckna en kultur med några penseldrag …), utan snarare i Dan Brownsk. Multiplot, korta kapitel med cliffhangers. Jag ville prova. Det var rätt kul. Ju kortare kapitel man skriver, desto oftare får man ta paus. Jag gillar att ta paus. Som nu.