Hallå där, Karin Härefelt, ny skribent på Spektakulärt. Välkommen! Vem är du?

– Jag är en 21-årig sopran som just nu studerar klassisk sång på Härnösands Folkhögskola. Klassisk musik, opera och annan scenkonst tar upp mycket av min vakna tid, och att stå på scen är något av det roligaste jag vet. När jag inte studerar notbilder eller sjunger arior tycker jag om att experimentera med kläder och mitt eget utseende, att ha långa och givande diskussioner med vänner och främlingar, och att pyssla med små kreativa projekt. Andra saker som engagerar mig är politik och samhällsdebatt; jag brinner särskilt för frågor som rör jämställdhet. Jag älskar att uttrycka mig i ord, vilket tar sig uttryck i allt från poesi och krönikor till inlägg på sociala medier. Den stora sorgen i mitt liv är att Twitter begränsar mitt babbel till endast 140 tecken.

Hur tar sig ditt intresse för skräck och skräckestetik uttryck i vardagen?

– Som jag ser det så influerar ens personliga smak mer eller mindre allt man gör, om inte medvetet så undermedvetet. Jag har alltid dragits till en ”mörkare” estetik vad gäller allt från bildkonst och musik till litteratur, det känns helt enkelt naturligt för mig. Det som kanske är mest påtagligt är min klädstil, som också har påverkats av min fascination för skräckromantik – goth, gothic lolita och närliggande stilar har fyllt min garderob sedan yngre tonåren.

Hur ser du på statusen för den svenska skräcken, som ju åtminstone vad gäller litteratur vuxit sig starkare under senare år?

– Skräckgenren har ju i alla tider setts som en andra klassens uttrycksform, så det gläder mig att se att den fått ett uppsving på senare år. Sedan kan man fråga sig om alla de verk som släppts under skräcklitteraturens senaste framgångsvåg verkligen varit värda att sätta på skräckhyllan. Den genomgående trenden just nu har varit att romantisera monstret till den grad att kusligheterna tyvärr får ge vika åt mer renodlade kärlekshistorier med huggtänder som en inslängd krydda - tänk Edward Cullen. Jag önskar att skräcklitteraturen kunde få behålla sin ursprungliga ruggighet och ändå anses värdefull.

Vilken svensk bok eller film önskar du skulle komma under 2013?

– Som aktiv motståndare till dassig diskbänksrealism skulle jag gärna se en svensk bok eller en film i stil med det sena 1800-talets fantasifulla skräckberättelser; en långsamt framskridande, blodisande historia av samma snitt som Sheridan Le Fanus Carmilla eller Bram Stokers Dracula. De båda berättelserna är bra exempel på hur den gotiska skräcklitteraturen från 1800-talet lyckas balansera mellan romantik och renodlad fasa – det finns inslag av förbjuden fascination, visst, men man glömmer aldrig att vidundret är just ett vidunder. Om vi istället riktar in oss på något som faktiskt förväntas komma inom en snar framtid så har jag stora förväntningar inför filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda! Ända sedan jag läste boken har jag tyckt att berättelsen är som gjord för filmduken eller tv-rutan, och nu ska det alltså äntligen bli av.

Läs Karins recension av De odöda här under.