Spektakulärt » roman

Maths Claesson: Uttagningen

Maj 172013

2013_bok_uttagningen

Maths Claesson: Uttagningen
Bonnier Carlsen

Linux är en schysst kille som bor i ett framtida Stockholm. Pappan är för det mesta borta, så han får klara sej själv, precis som hans kompis, Elvira. Linux drömmer om att kunna åka till rymden, så när en uttagning ska ske i stan för att utse några ungdomar till rymdambassadörer och få resa till en rymdstation, tar han så klart chansen. Men konkurrensen är hård för Linux och dom andra ambassadörsaspiranterna, vilka får genomgå olika tester på Gröna Lund där deras fysiska och samarbetsmässiga förmågor utvärderas.

Maths Claessons debutroman är en omsorgsfullt berättad sådan. Det (inte alltför avlägsna) framtida samhället känns genomarbetat och beskrivs – ovanligt nog i svensk sf – förhållandevis positivt, exempelvis har klimatförändringar lett till att det visserligen blivit betydligt varmare, men några effekter av detta annat än att folk dricker cola hela tiden nämns inte. Den positiva framtidssynen går igen i hur rymdledarna utser ambassadörer, där dom genomskådar dom ambitiösa översittartyperna och hellre väljer reko folk. Är det något man kan hålla emot boken är det att tempot är något sävligt och att det inte blir särskilt spännande då utgången är rätt så given. Detta uppvägs dock av omsorgsfullheten i berättandet och karaktärerna.

Hans Olsson: Stenväktarnas arv

No Responses »

Maj 132013

Hans Olsson: Stenväktarnas arv
Zakuli förlag

Stenväktarnas arv är Hans Olssons tredje och avslutande del i trilogin Elementstenarna. Tar är hämndlysten och söker de som tog hans kärlek Tife ifrån honom. Hans mörka magiska krafter tar överhanden och hotar att förstöra honom inifrån. Fienderna borgaler och misraler finns överallt. Strider, svek och hot finns överallt. Garland närmar sig sitt mål att sänka världen i ett mörker – så är allt för sent?

Hans Olssons sista och avslutande del av Elementstenarna är stilistiskt välskriven och hans skrivande känns kompetent och väl förankrat i fantasygenren. Men denna sista del är lite för blodig för min smak och huvudkaraktärerna och parallellhistorierna är så många att jag tappar tråden ofta. Jag gillar att historien få en liten annan karaktär en de tidigare delarna och att denna avslutande del inte blev som jag förväntat mig med sitt oförutsägbara slut.

KJ Larsson: Xlos Delden

No Responses »

Maj 072013

2013_bok_xlosdelden

KJ Larsson: Xlos Delden
Wela förlag

Xlo har ett meningslöst jobb som han avskyr. Han lever ensam, har inga vänner. Allt är grått och jäkligt. Han längtar tillbaka till sin tidigare, bekymmersfria tillvaro, tillsammans med själsfränden Xmo, i Delden. Han drömmer om att återfinna Xmo, tillsammans med henne få medvetandet överfört till en fisk och åter leva bekymmersfritt. Och så en dag får Xmo nog. Han bestämmer sej för att finna Xmo, vilket först leder honom iväg från den gråa staden och sedan på en jakt efter Nut, den person som drev igenom att alla i Delden skulle leva i människokroppar.

KJ Larssons detbutroman Xlos Delden är en udda sådan. KG Johansson jämför i baksidans citat honom med Douglas Adams, Robert Rankin och Terry Pratchett, vilket visserligen är förståeligt men kanske att gå väl långt – KJ når med Xlos Delden inte riktigt upp till dessa författare vad gäller jämnhet och infallsrikedom. Men en intressant bok är det, full av torr humor och underfundig existentiell misärskildring. Vem kan inte gilla meningar som: ”Ännu en dag av hunger och ensamhet. Ännu en dag att tillbringa på en arbetsplats jag hatar, suckar Xlo tyst för sig själv. Den enda skillnaden med den här dagen är väl att den antagligen kommer att bli ännu värre än vanligt.” I grunden av berättelsen finns en välbehövlig påminnelse om hur onaturlig mycket av den samhällskonstruktion vi är inlemmade i är.

Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas

No Responses »

Apr 262013

Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas
Mörkersdottir förlag

Detta inlägg är skrivet av Eva Holmquist som vanligtvis bokbloggar på Tröst för ett knytt.

Jag recenserade Halvblod (första delen i serien) i augusti förra året och var stormförtjust i den, se recensionen här. Jag är inte lika förtjust i den här delen även om Sofies styrkor kommer till sin rätt här med. Du kommer verkligen in i huvudpersonens känslovärld och alla sinnen finns med så du förflyttas in i handlingen. I slutet kunde jag heller inte lägga ifrån mig boken…

Det som jag är mindre förtjust i är att det tar en ganska lång tid innan jag verkligen grips av berättelsen. Det var först i kapitel 20 som jag slukades och det kändes sent. Jag blir också mindre och mindre förtjust i Aveline som en stor del av boken är väldigt passiv. Hon drabbas av händelser, men hon startar väldigt lite själv. Jag föredrar mer aktiva huvudpersoner som gnäller mindre.

Det är ändå en bra bok. Sofie har byggt upp en genomtänkt värld som känns ny och fräsch. Hon lyckas verkligen med att gestalta och förmedla känslor. Där finns också karaktärer som jag blir väldigt förtjust i, som till exempel Domino och Hera. Sista halvan av boken är också väldigt spännande och jag blir extremt otålig att få läsa nästa bok i serien.

Sammanfattningsvis är det en bra bok och en bra serie. Har du inte läst Halvblod och/eller Vingar av glas så borde du göra det så snart som möjligt. Det är de värda. Sen hoppas jag att Sofie snart kommer med nästa bok så jag får veta hur det går…

Mattias Ronge: Andlös

No Responses »

Apr 242013

2013_roman_andlos

Mattias Ronge: Andlös
Ordfront förlag

Leni vet vad som orsakar Sjukdomen. Men ingen tror på henne. Hon har fått sparken från sitt jobb och börjar känna sej smått bitter. När en grannkvinna dör i sjukdomen får Leni se sej ta hand om dennas sjuåriga dotter, Selma, och när en manlig bekant hamnar i trubbel med polisen hakar han på tjejerna på den resa mot sjukdomsforskningscentrat i Lund som Leni bestämt att hon (nu dom) ska göra.

Grårealistiska nära framtiden-historier är en vanlig undergenre inom svensk sf, och Andlös är ett typexempel på denna typ av berättelse. Visserligen innehåller boken en del spänningselement, men till största delen är detta menat som en realistisk skildring av vår värld där, dock, en mystisk sjukdom brutit ut. Sjukdomen, som främst drabbar storstadsbor, gör att man förlorar andningsreflexen och därför aktivt måste tänka på att ta varje enskilt andetag för att inte falla ihop och dö. Tillgången till dom maskiner man behöver för att överleva nattsömnen är begränsad och resandet har begränsats i syfte att förhindra sjukdomens spridning.

Om realismen innefattar miljö och karaktärer så sträcker den sej inte ända fram till själva sjukdomen, som snarare stoppats in som handlingskatalysator och tankeexperiment à la blindheten i Blindheten eller barnlösheten i Children of Men. Man kan läsa den mer som en metaforisk grej, om att inte ta sej tid att andas, ta det lugnt, leva i nuet.

Mattias Ronge tredje roman är grå och tung och Leni är en rätt negativ och ältande huvudperson, men det som rör Selma och hennes lidanden berör, och skildringen av den rädsla och destruktiva gruppmentalitet som blommar upp är utomordentlig.

Lars Wilderäng: Midsommargryning

1 Response »

Apr 212013

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Massolit förlag

Om man har svårt att tänka sej mänskligt umgänge annat än hierarkiskt ordnat sådant, om man delar in människor i olika grupper och tilldelar dessa olika värde, om man har mage att kläcka ur sej saker som att mord leder till frihet, om man är fascinerad av vapen och metoder att mörda, då kan man skriva böcker som Midvintermörker och Midsommargryning.

Dock. Till författarens ära och försvar ska tilläggas att militär- och övergreppspropagandan tonats ned i Midsommargryning i jämförelse med föregångaren. Författaren tillåter nu viss nyansering gällande vilka människor som har rätt och är bra, och några icke-militärer tillåts i uppföljaren att framföra åsikter utan att dessa nedvärderas. Berättarmässigt har dom långa militärlingo- och actionsekvenserna fördelats jämnare i texten vilket lett till ett bättre flyt och ökad läsvänlighet.

Vad gäller tekniska beskrivningar och actionfylldhet är denna nära framtiden-historia där Sverige och Ryssland krigar inte illa, men läsare som besitter förmåga att känna samhörighet med sina medmänniskor kan finna människosynen problematisk.

Erik Midander: Felkod 404

No Responses »

Mar 232013

2013_bok_felkod404

Erik Midander: Felkod 404
Opal bokförlag

Linns pappa är försvunnen. Kanske är han kidnappad, tror Linn, även om det inte kommit något krav på lösensumma. Linn tycker att polisen inte gör något och att hennes mamma bara är jobbigt ledsen. När Linn via en av sin pappas datorer kopplar upp sig mot en främmande dator får hon kontakt med någon hon inte kan förklara vem det är. Vad är kopplingen mellan denne, det hemliga projekt pappan arbetade med och kidnapparna?

Erik Midanders debutroman Felkod 404 är en thriller för yngre läsare där sf-elementet utgörs av en livs levande AI, Aitia. Felkod 404 är alltså den andra svenska sf-boken med AI-tema på ett år. (Autogenesis av David Sikter är den första.) Sextio procent in i boken har det inte hänt något mer än det hade när boken inleddes, sen inleder Linn en utlistarkamp med kidnapparna, om vilka hennes misstankar visar sej stämma till punkt och pricka trots en rätt diger avsaknad av bevis på att det överhuvudtaget faktiskt fanns kidnappare med i bilden.

Trots lite strukturella och realismrörande problem är Felkod 404 en i övrigt hygglig thriller som åtminstone läsare i yngre tonåren eller däromkring lär kunna uppskatta.

Love Kölle: Galtmannen

No Responses »

Mar 062013

2013_bok_galtmannen

Love Kölle: Galtmannen
Sigill förlag

Wolfgang är tjock, riktigt tjock. Han äter kilovis med fettdrypande snabbmat varje dag. Han är också ensam, riktigt ensam. Han arbetar med att reparera sexandroider och är kär i en kollega, den till synes perfekta Jenna. Wolfgang inbillar sej att han och den smärta och vackra damen har ett särskilt band mellan sej, men när han tar mod till sej att deklarera sina känslor för henne blir han grymt avspisad. Wolfgang bestämmer sej för att hämnas på Jenna och hela det våldsbesatta samhället.

Handlingen i Love Kölles debutroman Galtmannen utspelar sej i en sorts alternativ nutid som är rätt lik vår, men där våldsfrosseriet i media är än värre, och där allt verkar snäppet mer förfallet och dekadent. Addera sexandroider och man får en blandning mellan filmen God Bless America, den där sexhubotmarknaden i Äkta människor och, inbillar jag mej då jag ej läst boken, Samuel R Delanys Hogg. På ett sätt är Galtmannen precis vad som behövs i den svenska litteraturen, en science fiction-roman som inte skäms för vad den är, utan tvärtom är obarmhärtig i hur långt den är villig att gå. Men det är också en våldsam roman, vars övergreppsskildringar vältrar sej över läsaren likt galtmannen över ett våldtäktsoffer. Wolfgang agerar föga logiskt när han vill öppna folks ögon genom att begå våldsbrott värre än dom vanliga, och kanske är avsikten lika förvirrad när boken enligt förlaget innehåller ”träffsäker civilisationskritik”, men snarare matar elden med bränsle än bidrar till att släcka den.

Inkluderade i boken är också några noveller, fristående från romanen och varandra men också sammankopplade genom vissa detaljer och personer. Dessa noveller erinrar i sina bästa stunder om JG Ballard i sin mondänt avmätta stämning, men är också stundtals rätt groteska. Allt som allt är Galtmannen intressant och läsvärd – så länge man inte är alltför kräsmagad.

Older Entries