Deborah Harkness: Alla själars natt (A Discovery of Witches 2011, på svenska 2012)
Bokförlaget Forum

Deborah Harkness debutroman Alla själars natt är inte en klassisk vampyrhistoria. Visserligen finns där klassiska ingredienser såsom att vampyren måste förtära blod för att överleva, men i Harkness version kan de äta annan sorts föda också. Den inleds heller inte med det sedvanliga upplägget att huvudkaraktären börjar misstänka att någonting inte står rätt till med en synnerligen vacker och mystisk man, för att sedan inse att han är vampyr. Istället så förstår huvudkaraktären Diana med detsamma att den outsägligt stilige, överbeskyddande Matthew Clairmont är vampyr. Hon är själv häxa och kan därmed uppfatta hur en vampyrs blickar känns.

Romanen inleds med att huvudkaraktären Diana Bishop beställer upp en alkemistisk handskrift ur magasinet på Bodleian Library. Diana försöker förneka sin identitet som häxa och bekämpa sina magiska förmågor, men kan inte låta bli att erkänna att skriften är förtrollad. Hon skickar tillbaka den, vill inte veta av den, men någonting har hänt. En stor mängd demoner, häxor och vampyrer börjar dyka upp på biblioteket. En av dem är Matthew Clairmont, som Diana inleder en himlastormande romans med. En romans som inte bara är farlig, utan också bryter mot det uråldriga, mycket starka tabut mot relationer mellan väsen.

Romanen utspelar sig i spännande miljöer såsom Bodleian Library i Oxford, gamla antika byggnader och det franska landskapet. Detta väger emellertid inte upp för att romanen inte är särskilt spännande. Många av passagerna är långa, händelselösa och rentav tråkiga. Romanen lider dessutom av en påtaglig brist på gestaltning. Harkness visar inte läsaren att Diana är häxa, hon berättar det bara. Om romanen istället inletts med att Diana reagerat instinktivt på en situation och ofrivilligt använt sig av sina magiska krafter, hade man som läsare i större utsträckning förstått hennes magiska krafter och deras begränsningar och på så vis kunnat relatera mer till Diana som karaktär.

Som tidigare nämnt utgår inte historien från den klassiska mallen för vampyrberättelser. Trots detta är karaktärerna ensidiga, i det närmaste stereotypa. Det mest talande exemplet för den otillräckliga karaktärsutformningen är hur Clairmont framställs. Likt en nidbild av en lång, mörk främling hyser han förlegade värderingar, är överbeskyddande, talar med fransk brytning och kommer ständigt till huvudkaraktärens undsättning. När jag läste ut boken kände jag inte sympati för en enda av de tillkämpade ärketyper som romanens persongalleri utgörs av.

Trots alla övernaturliga väsen som trängs i romanen är den varken en särskilt magisk eller fantasieggande läsupplevelse. Alla själars natt utgör första delen i en trilogi. Jag kommer inte läsa de avslutande två.