Apr 282013
 

2013_kortfilm_kluvetpsyke-affisch

Kluvet psyke
Regi: Fredrik Doohan Pehrman, Peter Almén

George bor själv i ett hus och är väldigt intresserad av zombier. Hans syster, Alice, kommer för att hälsa på. Medan dom käbblar sker en olycka på ett kärnkraftverk i närheten. När George hör ljud från utanför huset på natten är han övertygad om att det är zombier i farten.

Medan svensk genrefilm i långfilmsformat fortfarande har det svårt lever och frodas kortfilmen. Kluvet psyke är en rätt så ambitiös psykologisk skräckfilm, fint fotad och tekniskt väl genomförd, och med en tydlig och intressant idé som bas. Bör absolut kollas upp av zombiefans.

Filmens Facebooksida.

Apr 262013
 

2012_bok_vingaravglas

Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas
Mörkersdottir förlag

Detta inlägg är skrivet av Eva Holmquist som vanligtvis bokbloggar på Tröst för ett knytt.

Jag recenserade Halvblod (första delen i serien) i augusti förra året och var stormförtjust i den, se recensionen här. Jag är inte lika förtjust i den här delen även om Sofies styrkor kommer till sin rätt här med. Du kommer verkligen in i huvudpersonens känslovärld och alla sinnen finns med så du förflyttas in i handlingen. I slutet kunde jag heller inte lägga ifrån mig boken…

Det som jag är mindre förtjust i är att det tar en ganska lång tid innan jag verkligen grips av berättelsen. Det var först i kapitel 20 som jag slukades och det kändes sent. Jag blir också mindre och mindre förtjust i Aveline som en stor del av boken är väldigt passiv. Hon drabbas av händelser, men hon startar väldigt lite själv. Jag föredrar mer aktiva huvudpersoner som gnäller mindre.

Det är ändå en bra bok. Sofie har byggt upp en genomtänkt värld som känns ny och fräsch. Hon lyckas verkligen med att gestalta och förmedla känslor. Där finns också karaktärer som jag blir väldigt förtjust i, som till exempel Domino och Hera. Sista halvan av boken är också väldigt spännande och jag blir extremt otålig att få läsa nästa bok i serien.

Sammanfattningsvis är det en bra bok och en bra serie.  Har du inte läst Halvblod och/eller Vingar av glas så borde du göra det så snart som möjligt. Det är de värda. Sen hoppas jag att Sofie snart kommer med nästa bok så jag får veta hur det går…

Mar 142013
 

2013_bok_brfensamheten

Linda Spåman: Brf Ensamheten
Kolik förlag

Detta inlägg är skrivet av Ingerun Sjösvärd som också bloggar på Boktjuven.

Brf Ensamheten från Kolik förlag är en svart, skräckartad serieroman om livet i ett bostadsrättshus.

Berättelsen hoppar från lägenhet till lägenhet och skildrar även lägenhetsinnehavarna utanför lägenheten – på jobbet, på gården, på städdagen. Brf Wnsamheten är en stark och mörk satir om meningslösheten i våra liv i ett modernt samhälle. Invånarna i Brf Ensamheten är självupptagna, ofta ovänliga och elaka, ibland riktigt skrämmande men framför allt, alltid ensamma. De är inte på samhällets botten, men inte på toppen heller. Oavsett singel eller i ett förhållande, med eller utan barn så finns en självupptagenhet som gör varje person till en liten ö. Detta skruvas till lite i taget tills det i slutet av berättelsen får riktigt absurda konsekvenser.

Texten och bilderna förstärker det ångestladdade i att höjden av framgång är att ha renoverat sitt kök från grunden och få bli intervjuad av GP Bostad. Oavsett om man bryr sig om att hälsa på sin gamla ensamma mamma i lägenheten en trappa upp. Vi får även möta ungdomar som inte bryr sig om sina föräldrar och par (både homo och hetero) som inte bryr sig om varandra. Bryr sig någon om någon utöver då de kan vara bra att ha till hands att lösa sexuella behov?

Det är en satirisk ton som stundtals har viss humor, men framförallt, mörk svärta. Jag tyckte att boken var hemsk – helt klart läsvärd! Om jag ska ge boken en genre bortom ”serieroman”, så säger jag att den tillhör skräckgenren. Den börjar med realistisk satir men byter den spår. Bilderna är mycket uttrycksfulla och gav en stor del av behållningen.

Mar 012013
 

2012_bok_dedodasljus

Björn B Jakobsson: De dödas ljus
Damm förlag

Redan efter de inledande sidorna i Björn B Jakobssons roman De dödas ljus grips jag av en olustig känsla. Den härrör emellertid inte från att författaren lyckas förmedla synnerligen starka upplevelser av obehag eller plantera ett löfte om en sällsynt blodisande och fasansfull uppföljning. Istället är det något med själva romanens utförande som klingar falskt och känns onaturligt. Något som gör att man som läsare tappar fokus och helt distanserar sig från historien. Detta beror dels på det stolpiga och stötiga språket, dels på att karaktärerna är antingen platta eller stereotypa. Den menlösa karaktärsutformningen kan enkelt exemplifieras med den egocentriska och utseendefixerade sångerskan Kleo, eller med lillasystern Rebecka som helt tycks sakna personlighetsdrag.

Romanen inleds med att regissören Sebastian tar med Kleo och Rebecka till en nedlagd fabrik i Norrland för att spela in en musikvideo. Redan under första inspelningsdagen börjar märkliga och omtumlande saker att ske. När de beger sig till byn Lycke för att övernatta tvingar en oväntad storm dem att stanna kvar längre än beräknat. Lokalinvånarna de möter i byn visar sig vara tätt sammansvetsade. Så pass nära varandra att de alla har likadana tatueringar. De är redan från början något märkliga, men likväl vänliga och intresserade. I takt med att romanen fortskrider blir deras beteende emellertid allt underligare och allt hotfullare. Det går snart upp för Kleo, Sebastian och Rebecka att allt inte står rätt till i den lilla byn.

Historien är förutsägbar såväl som forcerad. Trots att beskrivningen av lokalbefolkningens beteende är taktfast upplever jag inte det stigande obehag som verkar avsett, och romanen blir aldrig speciellt spännande. Möjligen har det med den undermåliga karaktärsutformningen att göra. Inte för ett ögonblick befinner jag mig inuti Rebecka och ser världen från hennes skräckfyllda perspektiv. Istället står jag utanför, lämnas kall och oberörd.

Feb 172013
 

2013_teater_utbrott

Utbrott
Profilteatern
Regi: Rikard Lekander
Manus: Gustav Tegby

Recensionen är skriven av Elin Larsson som även bloggar på Fröken Kultur.

”Vad är kännetecknande för den norrländska teatern?” Frågan ställdes under en scenkonstdiskussion men det var inte förrän jag senare på kvällen sett Profilteaterns premiär av Utbrott som jag kom på svaret; för mig är den norrländska teatern det gränsöverskridande. Det är teater som utmanar. Inte minst talar vi då om just Profilteatern som hela tiden fortsätter att utforska genregränserna. Ända sedan 2001 har de utforskat skräcken som genre för scenen, med pjäser som En kvinna i svart och Rädd. Nu kommer nästa skräckpjäs: Utbrott. Det är en föreställning som utmanar betydligt mer än bara genrer. Den utmanar även oss själva och ställer frågor om vad som händer när vi utsätts för ett yttre hot och den som sitter bredvid oss kanske är en del av hotet. Vad händer med vår människosyn och moral när vi är hotade och hur långt är vi beredda att gå för att överleva?

En förutsättning för att detta ska lyckas är att det dessutom är oerhört välspelat och sammanhållet. Skådespelare, dekor, ljus, ljud och musik; allt vävs samman till en helhet som gör detta till en teaterupplevelse man knappast kommer kunna glömma. Det är häftigt – utan tvekan det häftigaste jag varit med om i ett scenrum, det är allt film inte kan vara, det är på riktigt.

Ännu en utmaning som man på Profilteatern lyckas övervinna är ”det interaktiva hotet”. För så fort det finns ett interaktivt element finns även risken att publiken avskräcks. Men på Profilteatern är man allt för medveten för att låta publiken skrämmas iväg av detta. Publiken kan sitta lugn i vetskapen om att jag som enskild individ inte kommer bli ombedd att delta på scen. Det är inte därför vi är här – i alla fall inte denna gång. Men utmanade blir vi ändå genom frågor vi inte kan ducka för. Hur skulle jag ha gjort om detta gällde mig?

Det är faktiskt något att vara stolt över – det faktum att vi har Profilteatern. För Utbrott är en föreställning som förtjänar att sätta Umeå på sverigekartan och Sverige på världskartan när det gäller bra kultur. Det här är anledningen till att vi kan vara stolta och åtminstone till viss del trygga i att vara Kulturhuvudstad 2014 då det på Profilteatern planeras en hel Skräckteaterfestival. Men vad övrigt gäller Utbrott är det enda jag egentligen vill säga på förhand att man ska minnas teaterns grundregel: det blir roligare om man ”följer med” i medspelarnas initiativ.

Jan 162013
 

Mara

Mara
Regi: Åke Gustafsson, Fredrik Hedberg, Jacob Kondrup

En ung kvinna sitter i förhör hos polisen. Hon har ett blodigt linne på sej. Jenny, som hon heter, berättar för polisen hur hon tillsammans med några bekanta besökt ett hus där hon för tio år sedan bevittnade ett brutalt mord, ett mord som hennes mamma begick. Väl tillbaka i huset måste Jenny inte bara konfrontera sina minnen utan hon börjar också se och höra mystiska saker. När hennes vänner plötsligt försvinner är frågan om det är mamman som är tillbaka eller om hon har blivit galen.

2012 var ett tunt år för svensk genrefilm. 2013 inleds i alla fall med direkt till dvd-släppet av Mara, en rysare med fotomodellen Angelica Jansson i sin första filmroll. Filmen får säjas tillhöra ”krypande otäck stämning med mysterium där någon kanske är galen”-genren istället för att vara åt slasher-hållet, något man kanske kunnat tro skulle vara fallet. Tekniskt och skådespelarmässigt är filmen okej. Fotot är kanske inte vackert, men i alla fall konsekvent i sin mörkhet. Dock tröttnar man på det här eviga tassandet och mystiska saker utanför bild som skrämmer Jenny, och hennes otaliga uppvaknanden från vad som då visar sej vara mardrömmar. Tanken är nog att man som tittare ska sitta på helspänn, men det funkar inte när filmen fortsätter på samma vis ända fram till slutet. Är man svältfödd på svenska rysare kan man ta en titt på Mara som inte är direkt dålig men som också kunde vara bättre.

Jan 072013
 

2011_bok_allasjalarsnatt

Deborah Harkness: Alla själars natt (A Discovery of Witches 2011, på svenska 2012)
Bokförlaget Forum

Deborah Harkness debutroman Alla själars natt är inte en klassisk vampyrhistoria. Visserligen finns där klassiska ingredienser såsom att vampyren måste förtära blod för att överleva, men i Harkness version kan de äta annan sorts föda också. Den inleds heller inte med det sedvanliga upplägget att huvudkaraktären börjar misstänka att någonting inte står rätt till med en synnerligen vacker och mystisk man, för att sedan inse att han är vampyr. Istället så förstår huvudkaraktären Diana med detsamma att den outsägligt stilige, överbeskyddande Matthew Clairmont är vampyr. Hon är själv häxa och kan därmed uppfatta hur en vampyrs blickar känns.

Romanen inleds med att huvudkaraktären Diana Bishop beställer upp en alkemistisk handskrift ur magasinet på Bodleian Library. Diana försöker förneka sin identitet som häxa och bekämpa sina magiska förmågor, men kan inte låta bli att erkänna att skriften är förtrollad. Hon skickar tillbaka den, vill inte veta av den, men någonting har hänt. En stor mängd demoner, häxor och vampyrer börjar dyka upp på biblioteket. En av dem är Matthew Clairmont, som Diana inleder en himlastormande romans med. En romans som inte bara är farlig, utan också bryter mot det uråldriga, mycket starka tabut mot relationer mellan väsen.

Romanen utspelar sig i spännande miljöer såsom Bodleian Library i Oxford, gamla antika byggnader och det franska landskapet. Detta väger emellertid inte upp för att romanen inte är särskilt spännande. Många av passagerna är långa, händelselösa och rentav tråkiga. Romanen lider dessutom av en påtaglig brist på gestaltning. Harkness visar inte läsaren att Diana är häxa, hon berättar det bara. Om romanen istället inletts med att Diana reagerat instinktivt på en situation och ofrivilligt använt sig av sina magiska krafter, hade man som läsare i större utsträckning förstått hennes magiska krafter och deras begränsningar och på så vis kunnat relatera mer till Diana som karaktär.

Som tidigare nämnt utgår inte historien från den klassiska mallen för vampyrberättelser. Trots detta är karaktärerna ensidiga, i det närmaste stereotypa. Det mest talande exemplet för den otillräckliga karaktärsutformningen är hur Clairmont framställs. Likt en nidbild av en lång, mörk främling hyser han förlegade värderingar, är överbeskyddande, talar med fransk brytning och kommer ständigt till huvudkaraktärens undsättning. När jag läste ut boken kände jag inte sympati för en enda av de tillkämpade ärketyper som romanens persongalleri utgörs av.

Trots alla övernaturliga väsen som trängs i romanen är den varken en särskilt magisk eller fantasieggande läsupplevelse. Alla själars natt utgör första delen i en trilogi. Jag kommer inte läsa de avslutande två.

Dec 192012
 

De odöda
Semic

Vad skräms människan av?

Ja, vad som ger oss kalla kårar är högst subjektivt, och skräck som genre är därför ett vitt begrepp som kan innefatta i stort sett vad som helst. Mellan pärmarna på novellsamlingen De Odöda ryms tio berättelser som alla är ute efter att skrämma upp läsaren med hjälp av de mest skilda taktiker – monsterskildringar trängs bredvid krypande realism, klassiska spökhistorier varvas med rena fantasyberättelser om gudar och blodsoffer, språket går från sirligt utsmyckad prosa till vardagliga slangord. Det finns bokstavligt talat någonting för alla.

Problemet med det spretiga urvalet av noveller i De Odöda är att man får känslan av att utgivaren förgäves försökt sammanfatta skräckgenrens alla nyanseringar på ynka 155 sidor, för att till varje pris nå en så bred publik som möjligt. Mest av allt liknar det en första guide till någon som aldrig läst skräck och som inte har en aning om vad hen föredrar. För någon som vill ha en snabb introduktion till skräcklitteratur kan de tvära kasten mellan stilar kanske vara till nytta, men som luttrad skräckläsare tror jag att det hade fungerat bättre att ge ett lite mer enhetligt tema till en så tunn bok.

Nästan samtliga noveller i samlingen är skrivna av svenska författare – undantagen är de båda amerikanska skräckmastodonterna Edgar Allan Poe och HP Lovecraft. De kända namnen i det här sammanhanget är en smula förbryllande. Varför klämma in två utnötta texter från 1843 respektive 1926 i denna nyutgivna svenska novellsamling? Jag får intrycket av att De Odöda lider av ett visst mindervärdskomplex och inte riktigt känner att de svenska namnen är nog för att locka läsare. Återkomsten, HP Lovecrafts bidrag, är mästerligt skriven och en av mina personliga Lovecraft-favoriter, men att inkludera Poes Den svarta katten känns förfärligt uttjatat. Någon annan av Poes noveller – kanske Berenice, eller till och med Huset Ushers fall - hade varit ett mer intressant val.

Bland de svenska novellerna utmärkte sig särskilt Equinox, John Ajvide Lindqvists stillsamt kusliga berättelse om en korsordsmakare som lever ett märkligt dubbelliv, och Selma Lagerlöfs Frid på jorden, en historia som är någonting mellan övernaturlig ögonblicksbild och sedelärande saga.