Peter Madsen: Valhall – den samlade sagan 2

 No Responses »
Apr 092012
 

Peter Madsen: Valhall – den samlade sagan 2
Ekholm & Tegebjer

Den andra boken i Valhall – den samlade sagan samlar albumen Historien om Quark, Resan till Utgårdaloke och Guldäpplen åt gudarna. Utgåvan från Ekholm & Tegebjer är, precis som i fallet med ettan, alldeles utmärkt. Man får följa med i arbetet bakom den färdiga serien, se tidiga skisser och läsa om asamyter som inspirerat Peter Madsen och övriga författare. Förutom att ta del av dom tre äventyren förstås. Loke är fortsatt den mest intressanta karaktären medan man upptäcker att den gapige och sexistiska Tor i för stora mängder snart blir tröttsam. Allt är fint tecknat, lite småfinurligt, lite roligt och, återigen, utgåvan finemang.

Lina Neidestam: Maran

 No Responses »
Okt 072011
 

Lina Neidestam: Maran
Kolik förlag

Lina Neidestam är nog mest bekant som tecknare av Zelda, en serie som kan läsas i Nemi och diverse dagstidningar. I serieromanen Maran har hon i teorin släppt taget om Zelda, för här handlar det istället om Nora som bosätter sej i en öde stuga för att kunna skriva en bok ifred. Men helt olikt Zelda är det inte; Nora påminner om Zelda till utseendet och åtminstone inledningsvis känner man igen den självupptagenhet som Zelda ibland drabbas av. Men, nu kommer vi till det viktiga: Maran är full med snusk. Väl framme i stugan sätter nämligen både skrivkramp och diverse erotiska fantasier och händelser käppar i hjulet för den blivande författaren.

Den inledande skepsisen försvinner i takt med att man läser. Förväntningar om (enbart) manlig objektifiering infrias inte och tvivel angående hela snuskporrgrejen glöms bort, och snart omfamnar man det hämningslösa snuskeriet. Det blir en massa kopulerande, slafsande och tecknad nakenhet i episoder med kopplingar till både Selma Lagerlöf och diverse folksagor och mytologiska väsen.

Det största problemet med boken är inte själva boken, utan dess paketering och marknadsföring som så himla feministisk. Att män och kvinnor skildras på lika villkor är så klart bra, och med detta lyckas Lina Neidestam utmärkt, men huvudsaken med Maran är ändå boken snusket, inte levererande av eventuella politiska åsikter. Bokens viktigaste poäng är istället att Nora släpper sina ”pretentiösa” författardrömmar och diverse uppfattningar om vad en Riktig och Viktig författare ska göra, och istället skriver det hon vill skriva. Det är en positiv insikt, och antagligen med paralleller till denna bok och Lina Neidestam.

Mary Shelley: Frankenstein [serieroman]

 No Responses »
Sep 302011
 

Mary Shelley: Frankenstein (1818, serieversion av Jason Cobley och Declan Shalvey 2008, på svenska 2010)
Argasso

Brittiska serieförlaget Classical Comics har en affärsidé som är ganska briljant egentligen. Dom tar helt enkelt gamla klassiska böcker/pjäser (av William Shakespeare, Oscar Wilde, Charles Dickens, systrarna Brontë och så vidare) och gör grafiska romaner av dom. Smart av dom, och smart för läsaren som kan ta del av verken på ett ganska creddigt sätt (vilket grafiska romaner nog får säjas vara) och slipper riskera att fastna med näsan i en eventuellt tjock och tråkig bok. Två av Classical Comics grafiska romaner har Argasso gett ut på svenska; förutom Frankenstein även Macbeth.

Jason Cobleys (manus) och Declan Shalveys (bild) tolkning är trogen originalet. Självklart är många episoder förkortade och komprimerade, men det känns som att man ändå fått med i stort sett allt av relevans. Declan Shalveys teckningar är välkomponerade och dramatiska. Det enda som stör är färgläggningen som är airbrushigt digitalplastig (i brist på ett bättre begrepp) i överkant. Det blir lite för mycket. Jämför man den färdiga serien med originalskisserna i svartvitt så är dom senare mycket mer dramatiska och kraftfulla. I övrigt är detta en kanontitel. Mary Shelleys Frankenstein var en av dom första moderna science fiction-böckerna och är, ytterst välförtjänt, en klassiker än idag. Historien är lika gripande i denna version som i originalet, och frågeställningarna lika relevanta nu som då.

Peter Madsen: Valhall – den samlade sagan 1

 1 Response »
Sep 122011
 

Peter Madsen: Valhall – Den samlade sagan 1 (Dansk originaltitel: Valhalla – Den samlade saga 1, 1979-1982)
Ekholm & Tegebjer

Det finns så mycket man kan säja om den tecknade serien Valhall att det är svårt att veta var man ska börja (och sluta!). Danska Peter Madsen och Henning Kure tog i mitten av 1970-talet initiativet till vad som skulle bli serien Valhalla (sedan omdöpt till Valhall). Det första albumet gavs ut 1979 i Danmark samt bland annat i Sverige. Tanken var att göra en barnvänlig och humoristisk serie med dom nordiska asagudarna i huvudrollerna. Det lyckades, får man lov att säja. Idag finns 15 seriealbum utgivna; det senaste, Völvans syner, släpptes 2009.

Valhall – Den samlade sagan 1 samlar dom tre första albumen – Ulven är lös, Tors brudfärd och Odens vad, utgivna mellan 1979 och 1982. För en som växte upp med Spirou, Tintin, Finn och Fiffi, Lucky Luke och Johan och Pellevin och nu läser Valhall för första gången i någon större utsträckning är det uppenbart att detta är finfina grejer och att serien är fullt kapabel att jämföra sej med dessa (främst belgiska) och andra serier vad gäller kvalitet, teckningar, humor och så vidare. Den samlade sagan som i Sverige ges ut av Ekholm & Tegebjer är en smått fantastisk skatt, än mer så för någon som växte upp med serien, kan man anta. Den påkostade boken innehåller inte bara dom tre första albumen, utan också tidiga/alternativa skisser, fakta om dom myter som ligger bakom serierna samt en del annat bonusmaterial.

Serien är kanske inte tokigt skrattframkallande, utan snarare småfinurlig. Man har redan från början fått till en synnerligen välkomponerad mix av barnvänligt äventyr, humor, viss satir (i denna bok återfinns den främst i Tors brudfärd som tar kvinnornas parti och driver med dom självgoda männen/gudarna), samtidigt som det också, särskilt med bonusmaterialet inräknat, är lärorikt. Man blir nyfiken på den gamla asatron och dom litterära verk, där Snorres Edda bara är ett, som skildrar denna.

Primate Orange

 3 Responses »
Jul 212011
 

Primate Orange

Primate Orange är ett album med serier av fantastikkaraktär – ett resultat av Rikard Linds mediestudier. Albumet innehåller fem serier av olika upphovsmän.

Först ut Bort bort bort av Elena Serrander, en i stort sett ordlös historia om en flicka som förs bort och tas om hand av en skata. Även om dessa passiva kvinnor (som i Twilight, Alba och Monsters (filmen från 2010)) är märkliga och jobbiga gör det inte så mycket i detta fall då dom svartvita (inte gråskaliga) bilderna är så fantastiskt fina. För mer bevis på Elenas talang Elena, kolla här.

Sen följer Trollkonster, en ganska skön nutidsfantasyserie av Jonathan Gard. Lite Hellboy, lite Theo, lite jättetroll. Underhållande och snyggt tecknat i animestil.

Tredje serie är Golem av Anna Landin. Poesi i bilder när en person i en öken (likt en bildkonstnär med papper) skapar en till person av sand för att slippa vara ensam.

Spökfortet av Jan Hoff är en westernhistoria med övernaturliga (?) inslag, tecknad i en ”duttig” stil med smala pennstreck. Inte vidare lätt att förstå sej på denna.

Sist ut är Anstalt av Marcele Obón och Erik Malm. En serie, antagligen avsedd att vara tuff och cool, med en massa bilder på monster som slår ihjäl varandra. Inte vidare intressant.

I vilket fall. Om avsikten med Primate Orange var att visa att det finns talangfulla serieskapare i Sverige, som dessutom gärna ägnar sej åt fantastik, så har Rikard Lind lyckats. Serierna må vara ojämna, men som Fabian Göransson skriver i förordet apropå fantastik och serieklimatet i Sverige: ”Primate Orange lägger ytterligare en sten i grunden på det hus som nu håller på att byggas. Läs dessa serier och lägg tecknarnas namn på minnet. De är alla knoppar i denna serievår.”

Ola Skogäng: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal

 No Responses »
Jul 152011
 

Ola Skogäng: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal
Ekholm & Tegebjer

I dödsskuggans dal är mitt första möte med Theo och jag har alltså inte läst de två första serieböckerna. Det gör att man kastas direkt in i handlingen då Ola Skogäng valt att inte ge någon tillbakablick alls utan lämnar upp till läsaren att fångas i berättelsen och själv söka upp de tidigare böckerna för att få en bakgrundshistoria.

Theo, en gång en människa, är nu via en förbannelse en cirka två meter lång brunbjörn som driver sin suspekta ockultinriktade butik i Gamla stan. Boken börjar med att man får veta att Theos gamla vän Max, kriminalare inom specialroteln för oförklariga fenomen, blivit besatt av en demon. Via en mängd småberättelser och tillbakablickar så får man följa Theos kamp att försöka rädda sin vän.

Som jag förstår är denna volym tänkt lite som en samlingsvolym av tidigare publicerade småberättelser ihopknytna av en ny ramberättelse. Detta är I dödsskuggans dals svaghet, delberättelserna är intressanta i sig och hade man läst dem en och en via Nemi hade man uppskattat dem mer, men här gör upplägget att man upplever att huvudberättelsen blir upphackad och man tappar flytet i historien. Detta gör att jag misstänker att boken nog uppskattas mer av redan frälsta än som en ingångsbok till nya läsare. Vidare saknar jag en kort introduktion till berättelsen innan boken börjar, i och för sig är det inte så vanligt i serieböcker men då det här var första boken i serien jag läste har jag fått kolla upp i efterhand vem alla var i boken och varför Theo är en björn.

Boken är dock väldigt stämningsfullt tecknad och man har lyckats fånga vad karaktärerna uttrycker på ett bra sätt trots en ändå ganska enkel men behaglig teckningsstil. Jag gillar framförallt den lite mörkare stilen man håller utan att för den skull dra den till överdrift, och att man blandat ner minst en matsked Lovecraft, folktro och typisk ockultism är väldigt charmigt och en intressant mix som lovar mer fascinerande berättelser. Så jag lämnas ändå nyfiken med att veta mer om Theo och hans värld.

Robert Kirkman och Tony Moore: The Walking Dead – Volym 1 – Tills döden skiljer oss åt

 No Responses »
Maj 232011
 

Robert Kirkman och Tony Moore: The Walking Dead – Volym 1 – Tills döden skiljer oss åt
Apart förlag

2003 var det premiär för det första numret av den amerikanska serien The Walking Dead, som nu kommer i svensk översättning tack vare nystartade Apart förlag. Lanseringen av Volym 1 som samlar dom första sex tidningarna är väl tajmad med tanke på att serien nyligen blivit tv-serie.

Det hela handlar om polisen Rick som efter att ha blivit skjuten vaknar upp på ett öde sjukhus. Han gör snart två otäcka upptäcker: att staden kryllar av zombier, och att hans familj är försvunnen. Han lyckas ta sej ut ur staden och, utan att avslöja för mycket, ta sej till sin fru och son.

Robert Kirkman har sagt att han vill göra en zombiehistoria som aldrig tar slut och att han velat fokusera på karaktärer istället för meningslöst våld. Han framhåller i förordet också zombiegenrens utmärkta samhällskommenterande funktion. Att karaktärernas relationer sinsemellan är i fokus stämmer, och detta element sköts ganska bra, men någon civilisations- och människokritik typ George A Romeros Dawn of the Dead är svårare att hitta.

Handlingen hinner komma igång ordentligt under Tills döden skiljer oss åt, men vad gäller att presentera karaktärerna på ett intressant sätt återstår en del. Dom dilemman och konflikter som uppstår är lite väl uppenbara och löses lite väl enkelt. Men, detta känns som en inledning, och att Robert Kirkman har stora planer (och säkert allehanda djävulskap i beredskap) för huvudpersonerna förstår man.