Mar 112013
 

2012_bok_familjensomnlosing

Katarina Wolf: Familjen Sömnlösing (The Insomniacs 2012, på svenska 2013)
Bonnier Carlsen

Detta inlägg är skrivet av Ingerun Sjösvärd som också bloggar på Boktjuven.

Familjen Sömnlösing flyttar över halva jordklotet och drabbas av jetlag. Men tyvärr går den inte över och familjen har svårt att hålla sig vaken på dagarna och kan heller inte sova på nätterna. Trots att ”Mika räknade till ett tusen. Pappa drack sex fulla muggar mjölk. Mamma försökte meditera – för det hade hon läst i kvällstidningens horoskop.”

Hur ska de lösa problemet? Bli av med jetlagen? Näe, de väljer istället att ligga och sova på dagarna och vara vakna på nätterna. Resten av boken visar hur det kan gå till.

Familjen Sömlösing är en vacker bilderbok i mörka färger, mest blått och svart. Historien är lätt absurd, och inte det minsta realistisk även om inget magiskt händer. Dessutom är den rolig! Bilderna är en stor behållning av boken och det finns många detaljer att titta på.

Feb 122013
 

2011_bok_dodsritten

Maggie Stiefvater: Dödsritten (”The Scorpio Races” 2011, på svenska 2013)
B Wahlströms

Denna recension är skriven av Ingerun Syrén Sjösvärd som också bloggar på Boktjuven.

På ön där Puck bor finns det många familjer som saknar antingen en mamma eller pappa, men Pucks familj är lite ovanlig såtillvida att de saknar båda. Båda har blivit dödade av öns största fara: vattenhästarna, eller Capella Uisce som de också kallas. Allra farligast är Capella Uisce i november, och det är också då som de stora ridtävlingarna hålls. Det är alltid någon som dör, men inte Sean. Han har vunnit tävlingen fyra år i rad. Puck bestämmer sig för att delta också, trots risken. Vinner hon kan hennes familj behålla sitt hem, annars blir de utmätta.

När jag började läsa boken var jag inte på humör att läsa ytterligare en bok med ond bråd död fantasy-tema, men efter ett par kapitel var jag helt inne i boken. Vid de tillfällen när jag fick lägga ner boken hände det att jag sneglade lite nöjt på där den låg på matbordet, skrivbordet eller i handväskan. Just det, den boken kan jag läsa vidare i sen.

Boken är spännande och har en trovärdig uppsatt värld som påminner mycket om den vanliga världen utom de där människoätande hästarna då. Antagonisten visar bland annat sin okänslighet genom att be om smör och salt (!) i teet när han hälsar på Pucks familj för att varna för vräkning. Smör och salt är dyrt. Novemberkakor och andra härliga bakverk är något att drömma om. Man förstår att ”november” är en viktigt månad på ön.

Så här börjar boken: ”Det var första dagen i november så idag kommer någon att dö.”

Feb 072013
 

2011_bok_nattenscirkus

Erin Morgenstern: Nattens cirkus (”The Night Circus” 2011, på svenska 2012)
Norstedts

Denna recension är skriven av Ingerun Syrén Sjösvärd som också bloggar på Boktjuven.

Rätt som det är finns bara cirkusen där utan att någon reklam har talat om att den skall komma. Föreställningarna går nattetid och består av olika shower i olika tält, alla i svart och vitt. Le Cirque de rêve (drömmarnas cirkus) får snart hängivna fans som reser världen runt för att tillbringa så mycket tid på cirkusen som möjligt. Men i själva verket är allt en farlig magisk tävling och Celia är sin pappas kämpe. Vem den andra kämpen är vet hon inte.

Nattens cirkus är en annorlunda bok där stämningar byggs upp med hjälp av fantastiska miljöbeskrivningar, utan att det egentligen händer så mycket. Man skulle kunna tro att en sådan bok skulle bli lite tråkig, men det blir den aldrig. Att läsa Nattens cirkus är som att titta i ett kalejdoskop, saker byter färg och form och skiftar mest hela tiden. Men ändå saknar jag något i boken. En mer tydlig plott tror jag det är. Historien är berättad på ett fantastiskt vis, men själva händelserna lever inte riktigt upp till språket och jag kom inte nära någon av karaktärerna. Alla karaktärer är som vackra dockor man ser lite på avstånd – som artister på en fantastisk cirkus kanske.

Exempel på miljöbeskrivningar är till exempel när ett rum klätt med ljustråsiden sägs lukta ”grädde och ingefära.” Eller det här citatet: ”Inuti tältet är det mörkt, innertaket är dolt av uppfällda, svarta paraplyer, vars krökta handtag hänger ner likt istappar.”

Jan 072013
 

2011_bok_allasjalarsnatt

Deborah Harkness: Alla själars natt (A Discovery of Witches 2011, på svenska 2012)
Bokförlaget Forum

Deborah Harkness debutroman Alla själars natt är inte en klassisk vampyrhistoria. Visserligen finns där klassiska ingredienser såsom att vampyren måste förtära blod för att överleva, men i Harkness version kan de äta annan sorts föda också. Den inleds heller inte med det sedvanliga upplägget att huvudkaraktären börjar misstänka att någonting inte står rätt till med en synnerligen vacker och mystisk man, för att sedan inse att han är vampyr. Istället så förstår huvudkaraktären Diana med detsamma att den outsägligt stilige, överbeskyddande Matthew Clairmont är vampyr. Hon är själv häxa och kan därmed uppfatta hur en vampyrs blickar känns.

Romanen inleds med att huvudkaraktären Diana Bishop beställer upp en alkemistisk handskrift ur magasinet på Bodleian Library. Diana försöker förneka sin identitet som häxa och bekämpa sina magiska förmågor, men kan inte låta bli att erkänna att skriften är förtrollad. Hon skickar tillbaka den, vill inte veta av den, men någonting har hänt. En stor mängd demoner, häxor och vampyrer börjar dyka upp på biblioteket. En av dem är Matthew Clairmont, som Diana inleder en himlastormande romans med. En romans som inte bara är farlig, utan också bryter mot det uråldriga, mycket starka tabut mot relationer mellan väsen.

Romanen utspelar sig i spännande miljöer såsom Bodleian Library i Oxford, gamla antika byggnader och det franska landskapet. Detta väger emellertid inte upp för att romanen inte är särskilt spännande. Många av passagerna är långa, händelselösa och rentav tråkiga. Romanen lider dessutom av en påtaglig brist på gestaltning. Harkness visar inte läsaren att Diana är häxa, hon berättar det bara. Om romanen istället inletts med att Diana reagerat instinktivt på en situation och ofrivilligt använt sig av sina magiska krafter, hade man som läsare i större utsträckning förstått hennes magiska krafter och deras begränsningar och på så vis kunnat relatera mer till Diana som karaktär.

Som tidigare nämnt utgår inte historien från den klassiska mallen för vampyrberättelser. Trots detta är karaktärerna ensidiga, i det närmaste stereotypa. Det mest talande exemplet för den otillräckliga karaktärsutformningen är hur Clairmont framställs. Likt en nidbild av en lång, mörk främling hyser han förlegade värderingar, är överbeskyddande, talar med fransk brytning och kommer ständigt till huvudkaraktärens undsättning. När jag läste ut boken kände jag inte sympati för en enda av de tillkämpade ärketyper som romanens persongalleri utgörs av.

Trots alla övernaturliga väsen som trängs i romanen är den varken en särskilt magisk eller fantasieggande läsupplevelse. Alla själars natt utgör första delen i en trilogi. Jag kommer inte läsa de avslutande två.

Dec 232012
 

1971-2012_bok_deforrycktakusinerna

Edward Gorey: De förryckta kusinerna (The Deranged Cousins 1971, på svenska 2012)
Sanatorium

De förryckta kusinerna och andra historier är en novellsamling illustrerade med underbart fina och mörka små konstverk i engelsk 1800-talsstil. Konstigt nog är de gjorda på 1950-talet, och i USA. Jag är en fan av Edward Gorey sedan jag första gången läste Det olyckliga barnet för många år sedan. I vackra, men dystra och miljöer träffar man män med långa pälskappor, och stormönstrade tapeter, ofta med revor. I en historia figurerar en mystisk svart figur, som flyttat in till en familj, men ingen vet vad den vill eller gör. Berättelserna trappas upp efter hand och slutar i tragedi eller, som det står i efter texten, ”tonar ut milt”. Jag associerar starkt till Nancy Penas Tea Party i både miljö och det faktum att båda innehåller drömska, hotfulla fågelliknande figurer, och till Oscar Wilde och annan engelsk nonsens-litteratur. Framförallt är boken ett konstverk, och jag kan sitta och titta på illustrationerna hur länge som helst. Jag vill ha dem i tavlor på väggen!

Mina absoluta favoriter är: Den tvivelaktige gästen, De förryckta kusinerna, Det fromma barnet och En blå aladåb Jag tror att bara namnen på novellerna avslöjar lite om bokens karaktär. Många av historierna har ett tydligt inslag av parodi, men som läsare får man inte riktigt klart besked, mindre så i flera av historierna i denna bok än i Det olyckliga barnet, där inslaget av parodi är mer tydligt.

En del av behållningen av boken är också det intressanta efterordet, där man får veta mer om Edward Gorey. Jag kan nämna att han gick omkring i tjocka pälsar, tillbringade var och varannan kväll på baletten, hade upp till ett dussin katter, lät en tvättbjörnsfamilj flytta in på vinden, lät den giftmurgröna som hade trängt in växa kvar på insidan av huset. Han dog år 2000 och hans hem är nu museum.

Dec 152012
 

Robert Kirkman: The Walking Dead – Volym 5 – Anfall är bästa försvar (engelska 2006, svenska 2012)
Apart förlag

I den femte delen i Robert Kirkmans tecknade zombieepos sker något något oväntat. Istället för att fokusera på interna konflikter bland Rick och dom andra överlevarna introduceras här mer oldschool efter katastrofen-tematik i form av personer och händelser som skulle kunna vara hämtade från någon italiensk postapokalypsrulle från 80-talet. Rick, i sällskap med några av sina vänner, har gett sej av för att finna en eventuell andra grupp av överlevare. Men mottagandet är inte trevligt. Det lilla samhälle dom kommer till leds av Guvernören, som anordnar dödsmatcher där folk först tvingas slåss för att sen bli zombieföda.

Att fokusera på realism, konflikter och moraliska beslut, som dittills gjorts i The Walking Dead är, eller bör vara, positivt. Men det kan bli lite mycket, och handlingen hade i den fjärde delen, Köttets lustar, börjat stanna av. Därför är avbräcket mot det realistiska vardagskäbblandet i Anfall är bästa försvar något positivt. Karaktärerna blir mer levande och man påminns återigen om att människorna är dom värsta monstren.

Dec 042012
 

JK Rowling: Den tomma stolen
Wahlström & Widstrand

Denna recension är skriven av Ingerun Syrén Sjösvärd som också bloggar på Boktjuven.

Den tomma stolen börjar med att Barry Fairwater dör oväntat på golfbanan. Efter det får vi följa vad som händer i den lilla byn efter hans dödsfall. Det saftiga skvallret om dödsfallet blandas med spekulationer om vem som ska fylla den tomma stol, som Barry Fairwater lämnat efter sig i kommunfullmäktige. Barry har varit en viktig person i samhället på många vis och lämnar också efter sig ett hål hos Krystal, en ung flicka som bor hos sin mamma som går på metadon, men får återfall ibland. Barry var den enda person som såg något mer i Krystal än en fortsättning av mammans lidande. Nu är han död. Och ondskan, i form av skvaller och oginhet, sprider sig.

Jag har sett denna bok omtalas som tragikomisk eller en svart komedi. Men jag tyckte det var mer svart än humor. Någon gång kan jag dock se den svarta humorn. Exempelvis i beskrivningen av rektorn som tycker lite för mycket om barnen, på fel sätt:

Eftersom han visste hur många gånger han förgripit sig och inte kunde lita på sig själv bar han alltid runt på så mycket papper och så många pärmar att han inte hade någon ledig hand när han rörde sig i korridorerna. Han ryade åt de vimlande barnen att flytta sig. Inget hjälpte. Det fanns alltid någon eftersläntrare som kom förbispringande, som strök emot honom och med händerna upptagna fantiserade han om närmanden…

Pagford är befolkad av småaktiga och ogina personer som nästan enbart tänker på sig själva. Jag hade förstått att boken inte skulle vara Harry Potter, men att det skulle vara riktigt så tragiskt hade jag inte förstått och var därför rätt förvirrad i början. Men allt eftersom jag läste blev jag fångad i historien och ville inte släppa den ifrån mig. En gripande historia. Och hemsk. Åt det realistiska hållet men mer vriden.

Några karaktärer hade med fördel kunnat strykas från historien. Jag saknar också lite hopp. Inte bara på slutet utan genom hela historien. Men på det stora hela tycker jag att Den tomma stolen är en läsvärd bok.

Nov 262012
 

Tahereh Mafi: Rör mig inte! (engelsk originaltitel Shatter Me 2011, på svenska 2012)
B Wahlströms

Juliettes beröring är giftig. När hon rör vid människor upplever de stark smärta – släpper hon inte i tid kan den andra dö. För att skydda andra och för att hon är så annorlunda slängs hon i isoleringscell. En dag, efter lång tid i isolering, slängs en manlig medfånge in i cellen. Juliette som länge befunnit sig isolerad blir både rädd och lycklig av sällskapet. Med tiden får hon förtroende för mannen och de inleder en vänskap. Men allt är inte så enkelt. Utanför håller jorden på att rämna. Krig och onda krafter har tagit över och det finns de som vill använda Juliettes förmågor för egen vinning. Juliette måste fly och lita på att hon har vänner som vågar sitt liv för hennes. Vänskapen med killen förvandlas till djupare känslor samtidigt som de måste riskera båda sina liv och andras.

Rör mig inte känns som en variant av Hungerspelen möter X-Men, med en speciell twist i skrivandet där författaren väljer att stryka över delar av texten. Detta för att man ska läsa fast ändå inte. Jag kan tänka mig att denna bok lockar unga tjejer med sitt kärlekstema och sitt ändå rätt spännande innehåll. Men nytänkande är den inte och har inte potential att skapa världssuccé som Hungerspelen.