Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas

 No Responses »
Apr 262013
 

2012_bok_vingaravglas

Sofie Trinh Johansson: Vingar av glas
Mörkersdottir förlag

Detta inlägg är skrivet av Eva Holmquist som vanligtvis bokbloggar på Tröst för ett knytt.

Jag recenserade Halvblod (första delen i serien) i augusti förra året och var stormförtjust i den, se recensionen här. Jag är inte lika förtjust i den här delen även om Sofies styrkor kommer till sin rätt här med. Du kommer verkligen in i huvudpersonens känslovärld och alla sinnen finns med så du förflyttas in i handlingen. I slutet kunde jag heller inte lägga ifrån mig boken…

Det som jag är mindre förtjust i är att det tar en ganska lång tid innan jag verkligen grips av berättelsen. Det var först i kapitel 20 som jag slukades och det kändes sent. Jag blir också mindre och mindre förtjust i Aveline som en stor del av boken är väldigt passiv. Hon drabbas av händelser, men hon startar väldigt lite själv. Jag föredrar mer aktiva huvudpersoner som gnäller mindre.

Det är ändå en bra bok. Sofie har byggt upp en genomtänkt värld som känns ny och fräsch. Hon lyckas verkligen med att gestalta och förmedla känslor. Där finns också karaktärer som jag blir väldigt förtjust i, som till exempel Domino och Hera. Sista halvan av boken är också väldigt spännande och jag blir extremt otålig att få läsa nästa bok i serien.

Sammanfattningsvis är det en bra bok och en bra serie.  Har du inte läst Halvblod och/eller Vingar av glas så borde du göra det så snart som möjligt. Det är de värda. Sen hoppas jag att Sofie snart kommer med nästa bok så jag får veta hur det går…

Deborah Harkness: Alla själars natt

 No Responses »
Jan 072013
 

2011_bok_allasjalarsnatt

Deborah Harkness: Alla själars natt (A Discovery of Witches 2011, på svenska 2012)
Bokförlaget Forum

Deborah Harkness debutroman Alla själars natt är inte en klassisk vampyrhistoria. Visserligen finns där klassiska ingredienser såsom att vampyren måste förtära blod för att överleva, men i Harkness version kan de äta annan sorts föda också. Den inleds heller inte med det sedvanliga upplägget att huvudkaraktären börjar misstänka att någonting inte står rätt till med en synnerligen vacker och mystisk man, för att sedan inse att han är vampyr. Istället så förstår huvudkaraktären Diana med detsamma att den outsägligt stilige, överbeskyddande Matthew Clairmont är vampyr. Hon är själv häxa och kan därmed uppfatta hur en vampyrs blickar känns.

Romanen inleds med att huvudkaraktären Diana Bishop beställer upp en alkemistisk handskrift ur magasinet på Bodleian Library. Diana försöker förneka sin identitet som häxa och bekämpa sina magiska förmågor, men kan inte låta bli att erkänna att skriften är förtrollad. Hon skickar tillbaka den, vill inte veta av den, men någonting har hänt. En stor mängd demoner, häxor och vampyrer börjar dyka upp på biblioteket. En av dem är Matthew Clairmont, som Diana inleder en himlastormande romans med. En romans som inte bara är farlig, utan också bryter mot det uråldriga, mycket starka tabut mot relationer mellan väsen.

Romanen utspelar sig i spännande miljöer såsom Bodleian Library i Oxford, gamla antika byggnader och det franska landskapet. Detta väger emellertid inte upp för att romanen inte är särskilt spännande. Många av passagerna är långa, händelselösa och rentav tråkiga. Romanen lider dessutom av en påtaglig brist på gestaltning. Harkness visar inte läsaren att Diana är häxa, hon berättar det bara. Om romanen istället inletts med att Diana reagerat instinktivt på en situation och ofrivilligt använt sig av sina magiska krafter, hade man som läsare i större utsträckning förstått hennes magiska krafter och deras begränsningar och på så vis kunnat relatera mer till Diana som karaktär.

Som tidigare nämnt utgår inte historien från den klassiska mallen för vampyrberättelser. Trots detta är karaktärerna ensidiga, i det närmaste stereotypa. Det mest talande exemplet för den otillräckliga karaktärsutformningen är hur Clairmont framställs. Likt en nidbild av en lång, mörk främling hyser han förlegade värderingar, är överbeskyddande, talar med fransk brytning och kommer ständigt till huvudkaraktärens undsättning. När jag läste ut boken kände jag inte sympati för en enda av de tillkämpade ärketyper som romanens persongalleri utgörs av.

Trots alla övernaturliga väsen som trängs i romanen är den varken en särskilt magisk eller fantasieggande läsupplevelse. Alla själars natt utgör första delen i en trilogi. Jag kommer inte läsa de avslutande två.

Johanna Strömqvist: Smittad

 No Responses »
Sep 142012
 

Johanna Strömqvist: Smittad
Mix förlag

Detta är ett inlägg från Ingerun Syrén Sjösvärd som vanligen bloggar på Boktjuven.

Denna sommar har det varit ovanligt många mord och våldtäkter. Maria har flyttat hemifrån för ett tag sedan och hon spelar i ett rockband. Hon är ute och festar med kompisar och hon träffar killar, men ingen jättespeciell. En dag har hennes bästis Katrin med sig en kompis, Emmy. Emmy har bärnstensfärgade ögon och lyser upp när hon tittar på Maria. Är Emmy intresserad av mer än att bli kompis? Maria finner till sin förvåning att hon själv är det. Men det är något konstigt med Emmy, något mörkt.

Twilight fast med mer förtvivlan, mer edge, och en touch av socialroman à la Janne min vän. Men absolut ingen kopia av någon av dem. Det är barer, sprit, droger, klasskillnader och rockmusik, men aldrig självklart eller genomskinligt Jag vill alltid vända sidan för att se vad som händer. Romanen ändrar lite karaktär efter cirka två tredjedelar, vilket jag kanske hellre hade sett lite tidigare om det nu skulle in. Jag hade föredragit en annan förklaring till vad som hänt. Elaka utomjordingar kanske? :)

Det allra bästa i boken är kärlekskildringen mellan Maria och Emmy, som är både övertygande och fint gjord. Det finns ingen tvekan hos mig som läsare att Emmy är rätt för Maria, fast Emmy har så många problem. Johanna Strömqvist är debutant och jag ser fram emot att hon skriver fler böcker!

Johanna Jedenius: Zombie Girl

 No Responses »
Mar 232012
 

Johanna Jedenius: Zombie Girl
Recito förlag

År 2024 är inte längre allt som vanligt här i Sverige. Från landets östliga gränsstad, Haparanda, har nämligen en zombiesmitta spridit sej ner över landet, ända till den västliga gränsstaden Strömstad.  Eller ”smitta”, zombiernas bett smittar inte, utan zombier verkar bara dom som redan är döda bli. I Strömstad finns i alla fall radioprataren Tom som sitter uppe om nätterna och babblar om zombiesituationen just nu. Ett samtal från en gammal bekant gör att han kommer i kontakt med en ung kvinna som är något slags mellanting mellan en zombie och en människa.

Johanna Jedenius debutroman Zombie Girl är en ganska okomplicerad och rak zombiehistoria - mycket djupare idéer än ”tänk om det fanns zombier i Strömstad” rymmer inte boken. Men det kan ju vara okej ändå. Tyvärr är boken något slarvig skriven – den hade mått bra av en korrekturrunda till – men suktar man efter svensk zombieunderhållning för stunden duger den.

Underworld Awakening

 1 Response »
Mar 162012
 

Underworld Awakening
Regi: Måns Mårlind, Björn Stein

Selene är en kvinna som gillar tajta svarta kläder och att med ett skjutvapen i var hand peppra ”lycans” (en sorts varulvar). I den fjärde Underworld-filmen vaknar Selene upp någonstans, tydligen efter att ha varit nedfrusen i några år. Där, var det nu är, hittar hon en tolvårig flicka att beskydda, smutsiga svartgråa gotiska miljöer att vistas i samt en massa lycans att skjuta.

Handlingen i Underworld Awakening är egentligen ointressant. Det väsentliga är att en massa varulvar och vampyrer slåss mot varandra och att tittarna bjuds på en massa våld och action (och att filmproducenterna tjänar kosing). Det intressanta är att det är svenska Måns Mårlind och Björn Stein, med produktioner som Storm och De drabbade i bagaget, som står för regin. Dom visar sej kunna hantera en stor hollywoodproduktion helt okej, för nog har det blivit både action och våld här (och intäkter; filmen är den näst mest inkomstbringande i USA hittills i år). Filmen är snäppet bättre än tidigare Underworld-regissören Len Wisemans filmer vars mest konstiga excesser och klippning man nu slipper, problemet är bara att filmen också är i stort sett meningslös. Någon tanke eller originalitet är svår att finna, detta trots att Babylon 5-skaparen J Michael Straczynski finns med bland manusförfattarna. Så. Våld, vampyrer och tydligt datorskapade varulvar, visst. Substans, nej.

Sofie Trinh Johansson: Halvblod

 No Responses »
Jan 272012
 

Sofie Trinh Johansson: Halvblod
Mörkersdottir förlag

Aveline lever ett skyddat liv med sina föräldrar; hon måste leva lugnt och stilla på grund av en hjärtsjukdom. Men hennes ovanliga skönhet väcker uppmärksamhet och när hon en dag räddar en familj från att bli påkörd tack vare att hon springer övernaturligt snabbt börjar hon misstänka att allt inte står rätt till. Aveline hör ett konstigt samtal mellan sina föräldrar och beslutar sig för att följa efter sin pappa till ett möte. Där hör hon ett mystiskt samtal kring sig själv. I paniken som uppstår i henne tappar hon ett armband som beskyddat henne och nu måste hon fly. Aveline träffar Billy, en vampyr som svurit att beskydda henne. Aveline får veta att hon är ett halvblod, hälften människa och hälften vampyr, och har hållits gömd. Genom att låta Aveline tro att hon varit hjärtsjuk har de hållit nere hennes puls och hon har inte kunnat hittas. Avelina och Billy måste nu ta sig till Sverige för att Aveline ska skyddas från hennes vampyrsläkt som alla har i uppdrag att döda henne, samtidigt som hon måste träna sina vampyrförmågor för att kunna försvara sig.

Detta är den första boken i en trilogi och är ett mastodontverk på lite mindre än 700 sidor. Man kan bara buga sig för Sofie Trinh Johansson som visar sådan kapacitet. Hon har en tydlig plan för sitt verk och tappar inte läsaren en enda gång trots längden på boken. Den är lättläst, tilltalande, välskriven och kommer locka läsare (främst kvinnliga), detta trots att vampyr- och kärlekstemat är lite mättat på marknaden. Jag kommer med spänning läsa vidare och hoppas på ett lyckligt slut.

Stephenie Meyer och Young Kim: Om jag kunde drömma – den första boken i Twilightsagan som serieberättelse del 2

 No Responses »
Dec 092011
 

Stephenie Meyer och Young Kim: Om jag kunde drömma – den första boken i Twilightsagan som serieberättelse del 2 (Twilight: The Graphic Novel Volume 2, 2010, på svenska 2011)
B. Wahlströms

I den andra delen i serieromanversionen av Stephenie Meyers Om jag kunde drömma, till bilder tolkad av illustratören Young Kim, kommer ett främmande vampyrgäng till området där Bella bor. Ledaren för gänget vill sätta tänderna i Bella, men hennes snälla vampyrvänner gör sitt bästa för att skydda henne.

Om jag kunde drömma – den första boken i Twilightsagan som serieberättelse del 2 är en inte lika hemsk läsupplevelse som del 1, mycket beroende på att det nu finns en handling mer än att Bella ska vara ett passivt föremål för snygga och farliga killars uppmärksamhet och räddas av dessa när hon utsätts för fara. Även om detta förvisso också är grundstommen i del 2 är det som gör denna del bättre att den har mer handling och till och med nästan blir spännande när elaka vampyrerna ställs mot snälla vampyrerna. Men i slutändan är boken ändå en passivitets- och ansvarsflyktshyllning och ett ganska märkligt påfund.

Tillberg och Bergting: Den hemliga boken

 1 Response »
Okt 032011
 

Jesper Tillberg och Peter Bergting: Lennart van Helsings monsterresa 1 – Den hemliga boken
B Wahlströms

Vad händer när man tar två av Sveriges mer produktiva författare/konstnärer med förkärlek för skräck och fantastiska äventyr och låter dessa tillsammans skriva en bok för barn? Jo, Den hemliga boken är vad som händer – en bok om vampyrer och matlagning(!).

Det hela handlar om elvaårige Lennart Helsing. Han har en familj som älskar vitlök och han är inte rädd för någonting. Och – surprise! – han är släkt med den gamle vampyrjägaren Abraham van Helsing, visar det sej. I Den hemliga boken, den första boken i en tänkt serie, reser Lennart till Transsylvanien för att hitta ett recept som ska hjälpa honom vinna en matlagningstävling. Väl framme träffar han Draculas unga släkting, Louella…

Jesper Tillberg och Peter Bergtings bok börjar riktigt roligt. Populär- och skräckkulturreferenserna haglar och att det här med matlagning tar så stor roll är roligt. Boken lever dock inte upp till sin potential. Den tappar fart och humorn mattas av. Peter Bergtings illustrationer är som väntat kul, och för en tio-tolvåring är boken säkert roligare.

 Older Entries