The Elephant Man

Foto: Malin Arnesson

The Elephant Man
Regi: Keith Turnbull
Musik: Carl Unander-Scharin
Norrlandsoperan 6-20 oktober

Inlägget är skrivet av Elin Larsson som också bloggar på Fröken Kultur.

The Elephant Man (Joseph Merrick) och Jack the Ripper. Båda en del av det sena 1800-talets England och i Norrlandsoperans uppsättning av den nyproducerade operaföreställningen The Elephant Man möts de två. Det är en intressant idé, den på ytan skräckinjagande men på insidan gode mannen möter den på ytan tilltalande (om vi väljer att tro att så var fallet) men på insidan onde. En modern Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Men överhuvudtaget är The Elephant Man mer intressant som idé än som faktisk pjäs. För med undantag från dekoren och kostymen blir det aldrig särskilt bra och bakgrunden är inte tillräcklig för att ensam bära upp en hel pjäs. Framförallt inte när masken på den enda roll där denna är verkligt viktig, nämligen Joseph Merrick, är hysteriskt misslyckad. Det är som att man lagt allt krut på att ta fram de mest fantastiska kreationer åt kvinnorna och en suggestiv dekorlösning. Detta medan man helt glömt bort att man borde ordna en mask åt föreställningens huvudkaraktär. Något man verkar ha kommit på under genrepet då man i all hast slängt ihop en dålig skumgummiturban och inte brytt sig om att det inte ser klokt ut ens för något som inte ska se klokt ut.

Lite kul är det däremot med den röstlösning man uppfunnit för Håkan Starkenberg som spelar Joseph Merrick. För hur löser man det när huvudrollen i verkligheten inte kunde prata och än mindre sjunga opera. Svaret blev det nya instrumentet Throat III som pjäsens tonsättare, Carl Unander-Scharin, själv har skapat. Ett elektroniskt instrument som enkelt utryckt ser ut som en handske och är utrustat med elektroniska sensorer som gör att sångaren, genom att röra handsken, kan påverka sin röst på olika sätt. Men också här är det egentligen mer intressant som en musiknörds-kuriosa än som faktisk scenlösning. Framförallt som Starkenbergs mask inte låter oss förstå varför han har en konstig röst eftersom den bara ligger som en tjock julkorv runt pannan och alltså inte borde påverka halsen och rösten.

Rent musikaliskt är The Elephant Man inte heller något större mästerverk och den enda som tycks komma i närheten av att vara en kvalitativ operasångerska är den kvinnliga huvudrollen Susanna Levonen som spelar Ginger. Något som får sin förklaring när man läser programmet: ”Som klangbotten till Joseph Merricks luftrörshesa röst har Carl [Unander-Scharin - egen anm.] lagt en personlig, operamusikalisk, mångfasetterad och sångvänlig nytolkning av det viktorianska Londons mest nyskapande musikstil: – Music Hall! […] som har nära släktskap med det vi idag kallar musikal.”  Och senare även: ”Musiken till verkets stora kvinnliga huvudroll – Ginger – har utformats som en kontrast till denna maskinella hårdhet.” Vill man vara elak skulle man alltså kunna säga att detta är opera när den börjat blekna och musikal innan musikalen blev bra och resultatet blir ett urvattnat och pompöst varken eller.

Pjäsens andra huvudroll, Jack the Ripper är i pjäsen nästan lika osynlig som han var i verkligheten och detta i en pjäs som vill ställa ont mot gott. Att i en pjäs som till hälfter bygger på en av de mest mytomspunna mördarna genom tiderna, en mördare som dessutom i övervåld överglänser de mest absurda skräckfilmerna, inte spilla en enda droppe blod på scen kan tyckas imponerande. Men för egen del tycker jag att det är fegt och falsk marknadsföring. Överhuvudtaget är det pinsamt att pjäsen är som bäst när man i en scen spelar utdrag ur en annan pjäs vilket råkar vara nämnda Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Säkert är det, som operachefen Kjell Englund skriver i programmet, så att det krävs en helt annan komplexitet, och är betydligt mer resurskrävande att ta fram ett nytt verk än att förlita sig på det som redan finns. Men då borde man kanske ändå prioritera kvalitén och hålla sig till den redan befintliga operarepertoaren.